Etableringsanställningar verkar vara utformade enbart för den som kan jobba och studera på heltid. Det tvingar utrikesfödda kvinnor att välja mellan ett omöjligt arbetsliv och utanförskap.
Det tar lång tid för nyanlända att komma ut på arbetsmarknaden. Och särskilt lång tid tar det för nyanlända kvinnor.
Högerns lösning är enkel: sänk lönerna och bidragen, och låt sedan ”marknaden” sköta matchningen. Som om nyanlända var en enhetlig grupp, som passivt sitter och väntar på rätt incitamentsstruktur för att gå ut och jobba. Det är cyniskt, och inte särskilt effektivt.
I oktober deltog 75 407 personer i Arbetsförmedlingens etableringsprogram. 41 889 män och 33 518 kvinnor. En del av dem, över 20 000, har hög utbildning. Det vore slöseri att nöja sig med att de får ”enkla jobb”. Här är utmaningen att snabba på valideringen och få fram tillräckligt många platser på kompletterande yrkesutbildningar.
Andra har kort utbildning: 37 000 av dem som var inskrivna i etableringsprogrammet i oktober hade inte gått ut gymnasiet. De korttidsutbildade är inte heller en enhetlig grupp: en del är analfabeter, andra har gått tio år i skolan.
Det är väldigt svårt att få jobb i Sverige utan gymnasieutbildning, så de måste få en möjlighet att stanna kvar i skolbänken. Det som krävs är ett kunskapslyft som det som på 1990-talet lyfte nyanlända från krigets Balkan till värdiga liv i Sverige.
Ersätt arbetslinjen med en utbildningslinje.
För den minoritet som har gymnasieutbildning men inte längre utbildning kan de etableringsjobb som LO har förhandlat med Svenskt näringsliv vara en lösning.
Det som krävs är ett kunskapslyft som det som på 1990-talet lyfte nyanlända från krigets Balkan till värdiga liv i Sverige.
Tanken med etableringsanställningar är att nyanlända och långtidsarbetslösa ska kunna kombinera jobb med studier, och komplettera en låg lön med studiebidrag så att den sammanlagda inkomsten kommer upp i nivåer motsvarande kollektivavtalens lägstanivåer.
Enligt Arbetsförmedlingens senaste prognos är det stor brist inom många yrken som inte kräver högskoleutbildning. Det är brist på kockar, VVS-montörer, undersköterskor, elektriker.
En anledning till att det är särskilt svårt för nyanlända kvinnor att komma ut på arbetsmarknaden är att etableringsprogrammen bygger på heltidssysselsättning.
De allra flesta nyanlända är unga: 4 av 10 i etableringsprogrammet är under 30, tre fjärdedelar är under 40 år. Många av dem är föräldrar. Konservativa könsnormer måste utmanas och förändras. Men det är fel att ignorera det faktum att många kvinnor tvingas ta ett större omsorgsansvar än sina män.
Det är problematiskt att både etableringsprogrammet och etableringsanställningar verkar vara utformade enbart för den som kan jobba och studera på heltid.
Trots att det bland infödda kvinnor i Sverige idag är nästan lika vanligt att arbeta deltid som att arbeta heltid: enligt SCB arbetar 55% 35 timmar eller fler, medan 19% av kvinnorna arbetar mellan 20 och 34 timmar per vecka och ytterligare 4 procent jobbar mellan en och 19 timmar.
Ersätt arbetslinjen med en utbildningslinje.
För den som har omsorgsansvar och samtidigt låga inkomster kan det vara omöjligt att jobba heltid. Det är tidskrävande att jaga extrapriser, leta upp kläder i rätt storlek på second-handbutiker, laga mat från grunden.
Låga inkomster räcker inte till att hyra en lägenhet centralt, utan nyanlända måste ofta bo långt utanför stan, eller långt ut på landet, vilket kräver tidsödande resor till skolan, praktikplatsen eller arbetsplatsen.
De nyanlända kvinnornas män måste ta sitt omsorgsansvar. Och heltidsnormen måste utmanas: både män och kvinnor måste kunna vara föräldrar och delta i etableringsinsatser samtidigt.
Det är ett svek mot nyanlända kvinnor att tvinga dem att välja mellan ett omöjligt arbetsliv och utanförskap.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
