ledare Det är omöjligt att komma ifrån den destruktiva urkraft som marknadsfundamentalismen burit med sig. Och ännu är alltför många svenska politiker som förtrollade av nyliberalismens teorier. Det är dags för dem att säga: Vi var naiva, det blev fel.

En bombriggad buss, under en vansinnesfärd genom ett Los Angeles i rusningstid, måste hålla över 80 kilometer i timmen för att inte explodera. Handlingen i filmen Speed från 1994 är lika kreativ som skruvad. Men den rymmer också en metafor för de senaste decenniernas nyliberala blomstring: kapitalismen som en vansinnesfärd i svindlande hastighet.

Vi vet att det kommer att gå åt helvete, men håller upp farten för skjuta på detonationen.

Samma år som ”Speed” landade i videobutiker var Sverige i djup kris. Åttiotalets kreditfest och börsboom hade blivit krispaket och nedskärningar. Samtidigt var vi ivrigare än något annat land att förverkliga den fria marknadens kliniska visdom. Från världens mest jämlika land på åttiotalet, till världens mest marknadsfundamentalistiska skolsystem och en välfärd dominerad av riskkapitalister.

Opinionsbildare till höger klamrar sig fast vid teorierna. Vägrar plocka ned de uppspikade teserna.

Den senaste upplagan av Boston Review, med rubriken ”Economics After Neoliberalism”, gör upp den nyliberala erans misslyckanden: kriserna, klyftorna och en ”socialt patologisk koncentration av inkomster och förmögenheter”. I en serie artiklar utforskar flera ekonomer möjliga alternativ till den länge kvävande samsynen kring ekonomiska dogmer. Till exempel hur vi kan organisera ekonomin kring medborgare snarare än konsumenter, eller varför medbestämmande är viktigare än kortsiktiga vinstintressen.

Poängen är att våra gemensamma investeringar – i infrastruktur, utbildning och forskning – möjliggör både teknologiska språng och förverkligandet av idéer. Därför måste resultatet också fördelas rättvist. Läsningen är befriande och understryker varför ekonomin inte är ett naturligt höljde. Den är i allra högsta grad både moralisk, ideologisk – och en fråga om makt.

I den nysläppta boken ”Världen sedan 1989” skildrar Annika Ström Melin de stora penseldragen i världen sedan Berlinmurens fall. Skildringen är ofta intressant, men missar helt de systematiska och strukturella förändringarna av den ekonomiska politiken i västvärlden. Trots att just det nyliberala teoribygget varit den i särklass viktigaste förklaringen. Vi som växte upp under nittiotalet, blev vuxna först under det tidiga nollnolltalet, är högst präglade av det stora skiftet. Vår egen tid är skapt efter nyliberalismens avbild.

Nu står vi med största sannolikhet på randen till nästa kris.Centralbanker runt om i världen har pumpat in likviditet genom minusräntor. Men verktygslådan ekar tom. Samtidigt bubblar det folkliga missnöjet mot en välfärd med allt större maskor. Många samhällen är sociala och ekonomiska krutdurkar, ivrigt påeldade av nationalistiska och rasistiska krafter.

Det är omöjligt att komma ifrån den destruktiva urkraft som marknadsfundamentalismen burit med sig. Och ännu tycks alltför många ledande politiker, inte minst i Sverige, förtrollade av nyliberalismens teorier. För även om det nyliberala projektets löften krackelerat vägrar dess profeter ofta att erkänna det. Opinionsbildare till höger, som Mattias Svensson på DNs ledarredaktion, klamrar sig fast vid teorierna. Vägrar plocka ned de uppspikade teserna.

Avregleringar, privatiseringar och en utbudsstyrd ekonomisk politik är ännu inte utdömda. Som om det fortfarande vore 1994.

Men vi kan inte längre fortsätta längs nyliberalismens kollektiva vansinnesfärd. Myterna måste kläs av, konsekvenserna avslöjas. Priset är helt enkelt för högt. I stället behöver vi folkvalda och politiker som vågar säga: Vi var naiva, det blev fel. Nu gör vi rätt.