Bild: www.flickr.com/p
Bild: www.flickr.com/photos/flickr-s

“En ny färdriktning”. Rubriken på den rödgröna gemensamma budgetmotion som presenterades i går är perfekt. Där medierna surrar om ören och procentsatser visar de 104 sidorna en klart annan färdriktning än dagens.

Jämfört med regeringen, som gett upp jobben, signalerar motionen en början till fler arbeten. Nu ska det satsas på utbildning, byggas hyresrätter och studentbostäder, tolv miljarder kronor mer till kommuner och landsting, sänkt arbetsgivaravgift för de minsta företagen, större stöd till att isolera hyreshus, investeringar i järnvägspår, höjda klimatskatter och Vattenfalls överskott som ska gå till en fond för innovativa företagsidéer.

Och hur ska det betalas? Klämd mellan en borgerlighet som inte kan bestämma sig för om det är en “skattechock” som väntar eller om de rödgröna har underfinansierat sina förslag, har de tre oppositionspartierna valt att beskatta de rikaste mest, men lämnat det idiotiska jobbskatteavdraget ograverat för de allra flesta inkomsttagare.

Naturligtvis kommer det att finnas de som menar att de rödgröna kunnat utmana medelklassväljarna mer. Men i den politiska kampen gäller som på det militära slagfältet: man måste gilla läget. Och läget är att en borgerlighet som bränt av miljarder i skattessänkningar har minskat de politiska handlingsmarginalerna.

Ingen ska emellertid behöva tveka om att de rödgröna står för en större rättvisa, för i motionen slår man fast flera bindande mål. Ett sådant är att hälften av varje årskull ska påbörja eftergymnasiala studier innan de fyller 25 år.

Ett annat löfte av oppositionen är att 80 procent av befolkningen i vuxen ålder ska finnas i reguljär sysselsättning. Man lovar också att behovet av det förnedrande socialbidraget ska minska med 20 procent till 2015.

Klyftorna ska inte öka ytterligare, det är ett besked från de rödgröna, något som kommer att kräva ytterligare uppoffringar framöver. Och målen ska realiseras med en omvärld med växande osäkerhet – Greklands kris kanske bara är början – och där vår egen arbetslöshet riskerar att bita sig fast.

Därför är det inte fel om de rödgröna inte kan besvara alla frågor än, utan att mycket ska utredas efter ett maktskifte i höst. De borgerligas stora misstag 2006 var ju att man hade för bråttom och trodde att det var viktigare att leverera överenskommelser, än hur rättsäkra förslagen blev för de arbetslösa och sjuka.

Bara politiskt intresserade bryr sig om “de första hundra dagarnas” handlingskraft. Men vanliga väljare är inte särskilt upplyfta av det. Vad de vill ha av en ny regering är en tydlig, annorlunda färdriktning. Och nu ser vi att det finns en sådan.