Stigande arbetslöshet och sänkt a-kassa går hand i hand, skriver Arena idés chefsekonom Sandro Scocco.

Högerns recept har sedan förra sekelskiftet varit sig rätt likt när det gäller att bekämpa lågkonjunktur, med skiftande teoretisk bas.

Gustav Cassel, världsberömd svensk nationalekonom, skrev exempelvis redan 1932 inför Socialdemokraternas makttillträde att införandet av en arbetslöshetsförsäkring skulle innebära ”orimliga och oöverskådliga anspråk på statskassan” och att arbetarna med hjälp av denna skulle kunna upprätthålla ”orimliga löner” och därmed öka arbetslösheten.

Med en arbetslöshet i Sverige som 1932 motsvarade dagens Grekland bör det även för många samtida framstått som något alarmistiskt. Cassel lade också till: ”Vem får ta ut en brandförsäkring när huset redan brinner?” med hänvisning till den höga arbetslösheten.

Otto Järte som representerade högern i riksdagen konstaterade samtidigt ” … den nuvarande socialförsäkringen utgör en moralisk fara för hela folket genom möjligheten för parasitära element att utnyttja förmåner som socialförsäkringen erbjuder för simulanter och arbetsskygga”. Känns det igen?

Den striden vann vänstern, både i riksdagen och när det gäller problemformuleringen. Per Albin Hanssons regering drog i gång en efterfrågestimulerande politik som både innehöll investeringar och utbyggd socialförsäkring. Med framgångarna för New Deal i USA och ”folkhemmet” i Sverige och med Keynes teori i botten kom det att universellt ses som att lösningen på hög arbetslöshet faktiskt låg i att stimulera efterfrågan och genomföra sociala reformer.

I de länder som hade stramat åt, främst Tyskland, hade samhällena gått sönder och länderna hade hamnat i händerna på våldsbejakande diktatorer. En av nyliberalismens fäder, Milton Friedman, konstaterade på 50-talet att nu är vi alla keynesianer.

När det gäller a-kassans skadeverkningar har dock stora delar av den tongivande ekonomkåren återgått till Cassels hårda famn. Hypotesen är återigen att lägre a-kassa leder till lägre arbetslöshet, så låt oss se på siffrorna.

Låt oss anta att du blir arbetslös i en månad. För tjugofem år sedan fick en person som hade en genomsnittsinkomst ut ungefär 75 procent av lönen under den arbetslösa månaden. I dag är den endast cirka 30 procent.
scoccos siffror 1

Efter en rad olika reformer av den borgerliga regeringen som skapade incitament att lämna a-kassan så föll också andelen öppet arbetslösa som har a-kassa från cirka 65 procent till 40 procent.
scoccos siffror2

Det vill säga stora delar av de arbetslösa hade över huvud taget ingen inkomstbortfallsförsäkring, utan får grundbeloppet på max 320 kronor per dag.

Slutsats; vi borde – allt annat lika – ha en mycket lägre arbetslöshet i dag än i början på 90-talet.

Nu lägger vi till arbetslösheten i diagrammet för att se om utvecklingen ser ut som man skulle förvänta sig. Nej, inte alls. Sambandet ser snarare ut att vara det omvända. Utvecklingen efter år 2000 är slående, stigande arbetslöshet och sänkt a-kassa går hand i hand.

Den analytiskt lagde läsaren kanske tänker att det har hänt en massa andra saker, så hade verkligen ”allt annat lika” gällt, då hade arbetslösheten fallit av den sänkta a-kassan.

Jo, möjligtvis, men arbetslösheten har de facto stigit med sänkt a-kassan och då är det uppenbarligen något annat som är mycket viktigare för arbetslösheten.

Ett förslag skulle kunna vara finanskriser på grund av en alltför oreglerad marknad och svag stabiliseringspolitik som betonar spara i lågkonjunkturer, fast i maktkorridorerna är den analysen lika populär som utsvängda jeans.