ESSÄ. Varför låter vi oss förledas av charlataner som ser människan som ett verktyg och framgång som en dygd? Psykologen Britta Högberg har läst Thomas Eriksons böcker och känner sig indragen i en sekt.

Låt oss gå rakt på sak, skriver Thomas Erikson i inledningen till Omgiven av dåliga chefer, världen är full av dåliga chefer. Personer som är på fel plats, som är inkompetenta, naiva, för snälla, onödiga, onda.

Lockelsen att leva ut sina oförrätter och frustrationer är inbyggd i boktitlarnas ”omgiven av”. I centrum finns någon eller något som är omgiven av idioter, psykopater, dåliga chefer, latmaskar.  Vem är det? Till stor del är det förstås författaren själv. Och någon som Erikson kallar ”du”. Läsaren? Läsaren betraktas i varje fall som okritiskt allierad med författaren mot ”dom”.

Det känns ungefär som att få en tennisboll i munnen.

Erikson talar om för detta ”du” vad hen tänker och känner och vad hen ska säga till sina medmänniskor och chefer. Tillsammans kommer dessa ”du” att bli ett ”vi”, en anonym massa som smälter samman med författaren. Under hans beskydd kan man släppa loss sin vrede och sitt förakt mot alla dem som står i ens väg, och med hjälp av färgerna kan man sedan undanröja hindren. ”Nu får du ta del av några av hemligheterna”, lovar Erikson i bokens inledning. ”Gör något bra av dem!”

Bara genom att läsa Eriksons böcker har man blivit indragen i en sekt. Det känns ungefär som att få en tennisboll i munnen. Jag blir lika mållös varje gång.


Att erkänna den andre
som något annat än sig själv är själva förutsättningen för kommunikationen människor emellan. All dialog är en moralisk kamp, menar den tyske filosofen Axel Honneth. En kamp som kräver öppenhet och hängivenhet. Det är lättare att hemfalla åt att se den andre som en förlängning av sig själv. Som ett ting att förfoga över. Honneth kallar det misskännande. Misskännande är erkännandets motsats. Det är i dialektiken mellan erkännande och misskännande vi blir medvetna om oss själva. Detta är kärnan i Hegels allegori om herren och slaven. Allegorin brukar betraktas som ett lackmuspapper på tidsandan. Varje tid har sin läsart. Honneths erkännandefilosofi är 2000-talets.

När man möts av erkännande stärks självförtroendet. Man blir intresserad och vill fortsätta samspelet. Att möta ett annat medvetande är att möta något främmande, både i den andre och som en främmande del av sig själv. Det är platsen där man möter sin egen sårbarhet. Och därför skaver misskännandet i själen. Man blir arg och ledsen, man försvarar sig och man genomskådar. Men framför allt, misskännande underminerar självrespekten och självkänslan. Eriksons texter genomsyras av misskännande. Det finns i kategorierna som följer efter ”omgiven av” – idioterna och de andra. Det finns i färgkategoriseringen av människor.

”Klassificera har vi gjort i alla tider,” säger Erikson till de unga programledarna i P3:s pratshow. ”Det finns män och kvinnor, morgonmänniskor och kvällsmänniskor, hundmänniskor och kattmänniskor, människor som kategoriserar i grupper och de som inte kategoriserar. Det viktiga”, argumenterar han, ”är att man inte värderar.”

Som röd, gul, grön eller blå slipper man möta det främmande – möta livet som det är.

Men värderar är just vad Erikson gör. Tonen är ofta raljant, lätt nedlåtande. Till dem som undrar över kategoriseringens moraliska aspekt säger han: ”oftast tror jag att det handlar om bekvämlighet, många människor vägrar lära sig hur andra människor fungerar, det är alldeles för jobbigt och i värsta fall kanske man måste ändra på sig själv, så himla jobbigt” – och fortsätter på ett annat ställe i boken om chefer: ”jag möts ofta av misstro från psykologer och folk med andra utbildningar. De säger att det är alldeles för enkelt med fyra människotyper. Självklart. Varken jag eller Marston har påstått att det bara finns fyra människotyper, men de fyra fundamentala baselementen påverkar vilka vi är …”


Kunskapsmarknadens verktyg
vilar på föreställningen att man kan bygga modeller som förklarar och förändrar verkligheten. Den enda verklighet som finns är den som byggaren skapat. Uppstår problem löses de snabbt med nya modellbyggen. Det är aldrig fel på byggaren, bara på verkligheten som inte låter sig passas in. Ofta är modellerna förföriska i sin enkelhet, och därför är det många som anammar rollerna som modellerna erbjuder. Som röd, gul, grön eller blå slipper man möta det främmande, slipper möta livet som det är. Hellre misskänd än ensam och rädd.

Vi lever i vredens tidsålder, menar Sven-Eric Liedman och Per Magnus Johansson i boken En spricka i språket. För det mesta rör det sig om en typ av vrede som likt stickande rök letar sig in i minsta skrymslen. Eruptioner förekommer, men för det mesta kyls den ner med ekonomisk rationalitet. I ekonomisk teori drivs människan av glasklar rationalitet, ständigt på jakt efter att maximera egennyttan.

Vill man göra karriär i dag måste man vara funktionellt dum.

I vredens tidsålder frodas också struntpratet, framhåller Liedman och Johansson. Egentligen är det inte så konstigt. Komplexa resonemang och tvivel är inget för homo economicus. Hen förlitar sig på den mekaniska människosynen. I den blir medmänniskan ett ting att forma och förbättra. Helst medelst verktyg. Och sådana kan man köpa på en helt oreglerad kunskapsmarknad. På den finns det pengar att tjäna. Massor med pengar.

Nu skulle man kunna tro att vreden riktas mot den konsultmakt som skinnar oss på skattepengar. Men icke. Vreden riktas mot dem som formulerar kritiken. Mot dem som påstår att människan är ett gåtfullt och känsligt djur. Mot dem som säger att samhället genomkorsas av omedvetna och okontrollerbara krafter. Mot dem som hävdar att inga genvägar finns. Mot dem som påstår att kunskap inte kan köpas för pengar. Mot dem som ropar att kejsaren är naken.

Vill man göra karriär i dag måste man vara funktionellt dum – inte ifrågasätta, inte genomskåda, inte tänka själv, skriver Mats Alvesson och André Spicer i boken Dumhetsparadoxen. I dagens kunskapsekonomier handlar kunskap mer om fagra löften än om förmågan att möta den hårda verkligheten. Den funktionella dumheten är ett gruppfenomen, och därför kommer ingen undan. Den genomsyrar både näringsliv och offentlig sektor.  

Det började före 2008 års finanskris, skriver Alvesson och Spicer. Smarta personer som i slutändan gjorde dumma saker på jobbet. Kortsiktigt gav det önskade resultat. Långsiktigt lades grunden till en katastrof. För i klyftan mellan prat och verklighet triggades besvikelse och bristande engagemang. Tilliten eroderade.


Man måste krypa närmare
inpå kunskapsentreprenörerna för att kunna se hur det går till.  Thomas Erikson är ett exempel på en inflytelserik kunskapsentreprenör, och jag har därför fördjupat mig i hans texter och offentliga uttalanden. Som enskild aktör är Erikson ointressant, som representant för kunskapsentreprenörerna är han desto intressantare.

Thomas Erikson berättar i boken Omgiven av dåliga chefer att han köper många böcker om psykologi och ledarskap, men bara läser sådant han har direkt användning för. Han berättar vidare om ett seminarium han deltagit i. Talarna var utan tvekan ansedda brittiska psykologer, skriver han, men det hjälpte inte: ”efter att ha utsatts för en fyra, fem stycken av de där gubbsen var jag så förtvivlad att jag var beredd att lämna lokalen”. Men så fick han kontakt med sin praktisk-ekonomiska drivkraft, och den höll honom kvar. Kanske kunde han ha användning för något de sade.

Drivkrafter är en ny klassifikation som Erikson introducerar i boken om dåliga chefer. Ännu en psykolog från tidigt 1900-tal har dykt upp på kunskapsmarknaden: Eduard Spranger. Spranger var en tysk filosof och psykolog som, inspirerad av Hegel, funderade över hur världsanden visade sig i den mänskliga personligheten. Spranger identifierade sex livsformer: teoretisk, ekonomisk, estetisk, social, maktinriktad och religiös. I boken Lebensformen, utgiven första gången 1914, utvecklade han teorin.

På kunskapsmarknaden är individuell framgång den centrala drivkraften. Att tjäna pengar en dygd. Vetenskapssamhället, däremot, drivs av sanning, upptäckt och frihet. Aktning och erkännande är dygderna som eftersträvas. Rent principiellt borde de båda kulturerna kunna mötas, men som det sett ut under de senaste decennierna så har de ekonomiska drivkrafterna en benägenhet att ta över. Och då förvandlas vetenskapliga dygder till dogmatism och kunskapsförakt.

Det som känns i kroppen kallar jag kritiskt förnuft. Erfarenhet och tyst kunskap är förstås en viktig del – men inte allt.


Vetenskapen är en del
av samhället. Som sådan bringar den välstånd och välbefinnande. Vetenskapen är också en kunskapskultur, som garanterar kunskapens frihet och oberoende. Dessutom är vetenskapen en verksamhet som kräver metodisk stringens och relevanta forskningsfrågor.

Forskning och vetenskap är inte samma sak. Forskning är en aktivitet, vetenskapen det samlade resultatet av denna aktivitet. Forskare är människor som tolkar världen utifrån sina böjelser. De är också medborgare i ett samhälle. De är, som andra, präglade av sitt kön, sin klass, sin historia. Och deras forskningsfrågor kommer oundvikligen att präglas av detta.

Att finna relevanta forskningsobjekt handlar mer om förnimmelser än om tänkande, skriver Stefan Svallfors i Kunskapens människa. Det känns i kroppen. Man får syn på något utöver det vanliga. Ett kort ögonblick av lycka, och därefter hårt arbete. Det skeva, ogenomtänkta och taffliga känns också i kroppen. Då får man svårt att sitta kvar i stolen, man vrider sig av obehag.

Vissa kan skilja relevans från skevhet direkt. De verkar ha fått det med modersmjölken, säger Svallfors, den där litet elaka analytiska blicken, som direkt uppfattar vad som pågår under ytan. Andra märker aldrig något. Men för de allra flesta är det träning som ger färdighet.

Enfalden är det kritiska förnuftets motpol.

Det som känns i kroppen kallar jag kritiskt förnuft. Erfarenhet och tyst kunskap är förstås en viktig del av det. Men det är inte allt. Som art är vi beroende av vår egen sort, bara människan kan reflektera över sina samhällen. Vi lär oss att leva i skärningspunkten mellan individ och samhälle. Att se kopplingen mellan vardagslunken och samhällsstrukturerna. Och vi lär oss stå ut med att om man går sin egen väg har det ett pris. Likaså, att om man följer strömmen kan det leda till platser dit ingen vill gå. Ambivalensen mellan att vilja veta och slippa veta finns alltid där. Det kritiska förnuftet härstammar ur dessa villkor.

Enfalden är det kritiska förnuftets motpol. Enfald är brist på insikt och brist på kritiskt tänkande. Den kan vara tillfällig som i fallet med funktionell dumhet. Den kan vara mer permanent. Makt är enfaldens trogne följeslagare. ”Bra chefskap bygger på att chefen och medarbetaren förstår den symbios de verkar i”, skriver Erikson. Han verkar hysa uppfattningen att chefen ska tillfredsställa medarbetarnas behov. Detta är en enfaldig idé. Framför allt för att relationen mellan chef och medarbetare är funktionell. För arbetsgivaren är arbetstagaren ett medel att driva verksamheten så kostnadseffektivt som möjligt. För arbetstagaren är arbetsgivaren ett medel för att försörja sig under värdiga former. I boken Organizational Misbehaviour in the Workplace visar Jan Ch Karlsson, professor i arbetsvetenskap, betydelsen av denna strukturellt betingade och särskiljande spänning.

Det behövs olika sorts ledarskap för dem som säljer dammsugare, undervisar barn eller opererar hjärntumörer, skriver Britta Högberg.

 

Erikson verkar inte heller bry sig om att chefskap kräver att man i någon mening bemästrar uppgifterna man leder. Det behövs olika sorts ledarskap för dem som säljer dammsugare, undervisar barn eller opererar hjärntumörer. För Erikson är ledarskap ett hantverk. Han klagar på att det inte finns några utbildningar i ledarskap. ”Det finns teorier”, säger han, ”och så finns det konsulter som jag själv.” Han påstår dessutom att många chefer är psykopater. Ju högre upp i organisationen man kommer desto fler blir de. I en intervju säger Erikson att ”psykopater har ingen plats i samhället på ett positivt sätt, psykopater är odjur, rovdjur, hyenor… de borde inte få finnas, de borde tas bort med det ju går inte”.

Charlatan eller psykologiprofessor gör detsamma. Dogmatismen och de auktoritära anspråken har de gemensamt.


Har man sitt sunda förnuft
i behåll hamnar man lätt i bryderi i mötet med Eriksons texter och uttalanden. Är han en bedragare? Eller är han en enfaldens apostel? Själv lutar jag åt det sistnämnda. Eriksons naiva självförhärligande talar för det. Likaså hans anspråk på att vara en stor ledare. Och det faktum att han saknar tillräcklig vetenskaplig skolning för att veta vad han talar om.

På sista tiden har det dykt upp män litet här och där som använder psykologin som ett medel i sin önskan att förändra världen. Charlatan eller psykologiprofessor gör detsamma. Dogmatismen och de auktoritära anspråken har de gemensamt. Och det verkar ha blivit populärt med väckelsemöten i psykologins namn. Både för självförbättrare och världsförbättrare. Det kritiska förnuftet behövs mer än någonsin nu. För där kunskap skapas och används, där finns också misskännande, förakt, enfald och dogmatism.

Kunskapsföraktet är misskännande av själva kunskapen. Det har nog funnits i alla tider, men har sällan varit så institutionaliserat som nu. Det blir tydligt när man ser till den massiva marknadsföringen av Eriksons böcker. Reklamfilmer, tunnelbaneaffischer, rollups och ställ i bokhandlarnas skyltfönster. De finns överallt. Folk vallfärdar till hans föreläsningar. Journalister i nyhetsmedier drar sitt strå till stacken. Kritiken är i stort sett obefintlig i etablerade medier.  Man jamsar med och säljer hans produkter.  

Vi lever i en tid där arvet från upplysningen verkar ha gått förlorat. Har vi blivit omyndiga? Omyndighet, skrev Immanuel Kant i den korta skriften Svar på frågan Vad är upplysning? är oförmågan att göra bruk av sitt förstånd utan någon annans ledning. Den är självförvållad om orsaken är brist på beslutsamhet och mod att bruka förståndet. I kulisserna på kunskapens teatrar kan man räkna med att omyndigheten står och väntar på sin chans.  

Det är bekvämt att vara omyndig.

I det perspektivet är Kants skrift rykande aktuell:Det är bekvämt att vara omyndig. Har jag en bok som har förstånd i mitt ställe, har jag en själasörjare som har samvete i mitt ställe, har jag en läkare som bedömer dieten i mitt ställe osv., så behöver jag ju inte anstränga mig själv. Jag behöver inte tänka om jag bara är i stånd att betala – då kommer andra att överta den förtretliga sysslan.”


Vi står nu i ruinerna
av en raserad offentlig sektor. Professionernas handlingsutrymme inskränktes, kunskap blev ett ting att sälja och köpa och den nya mätarklassen lade sig som ett filter mellan politiker och medborgare. Det blev naturligt att betrakta professionerna som kuggar i det stora kunskapsmaskineriet. Lika naturligt var det att se kunskapens verkmästare springa runt med verktyg och smörjmedel för att få kuggarna att löpa friktionsfritt.

Ge det kritiska förnuftet en chans! Slut upp kring upplysningens valspråk: ”Hav mod att göra bruk av ditt eget förstånd!”

Ändå fungerade det inte. Meriter köptes och såldes. Man filade på sitt varumärke, man solade sig i glansen av det som kallas kompetens. Det kritiska förnuftet trängdes tillbaka och ersattes med något som kallades ”kvalitet”. Tillitsdelegationen tillsattes för att rädda det som är kvar efter new public management.

Vi behöver en kunskapspolitik som hedrar det kritiska förnuftet och tyglar nyttan. En kunskapspolitik där humaniora och samhällsvetenskap får sin rättmätiga plats. Och till er alla röda, gula, gröna och blå där ute vill jag säga: Ge det kritiska förnuftet en chans! Låt oss sluta upp kring upplysningens valspråk: ”Hav mod att göra bruk av ditt eget förstånd!” För demokratins och anständighetens skull.

***

Följ Arena Essä på Facebook