Håkan A Bengtsson Foto: Jenny Lindahl

HÅKANS HÖRNA | Dagens Arenas politiska redaktör Håkan A Bengtsson gräver i veckans politiska mylla. Dagsnoteringen för SD-M blandas självklart med Martin Ådahl, Wolf Bierman och historien om när Gösta Rehn somnade under en intervju.

 

Margot Wallström lämnar

Efter en lång politisk karriär lämnar Margot Wallström. Det var väl på ett sätt väntat. Om någon vecka fyller hon 65 år. Att vara ledande politiker på nationell och internationell nivå är påfrestande och tufft. Hennes värv och karriär är imponerande. Det är inte så många som hållit sig kvar i toppen så länge. Stefan Löfven tappar en av sina starkaste och mest karismatiska politiker. Ylva Johansson blir EU-kommissionär vilket Wallström också varit under två mandatperioder. Stefan Löfven har kort sagt behov av att komplettera och lyfta in nya starka kort i sin regering. Det kommer att bli några dagar av intensiva spekulationer. Räkna med att sapologerna går igång.

 

Timbro utan Centerpartiet

Timbros årliga så kallade ”stiftelsekonferens” samlar ledande borgerliga opinionsbildare och politiker. Konferenserna hålls vanligtvis utomland, i någon europeisk huvudstad eller i en badort vid medelhavets strand. Tidigare var det väl ”invitation only” som gällde. Och får man anta ”fria luncher” på Stiftelsen Fritt Näringslivs bekostnad. Nu är det nytt ljud i skällan och ökad transparens. Programmet ligger ute på nätet för den som vill anmäla sig, mot en avgift på 4 600 kr plus flyg för två dagar i Budapest. De borgerliga partiledarna eller partisekreterarna (och på senare år dess ungdomsförbundsordföranden) brukar vara där. Men i år är det bara tre partiledare i den gamla alliansen på talarlistan: Ulf Kristersson, Ebba Busch-Thor och Nyamko Sabuni. Däremot inte Annie Lööf. Centern kanske inte längre trivs i döda politiska teoriers sällskap.

 

Har någon underrättat den socialdemokratiska vänstern?

Den rödgröna regeringen har inhöstat ett par intressanta politiska segrar de senaste veckorna. De rödgröna tvingas ju leva med de skattesänkningar från den borgerliga budgeten som röstades igenom förra hösten. Januariavtalet innebär dessutom att värnskattens försvinner vid årsskiftet. Men Löfven-Andersson har nu lyckats förhandla fram två skatteförändringar. De ökade satsningarna på försvaret ska finansieras av en särskild bankskatt. PM Nilsson på Dagens Industri rasar: ”Det är en gåta hur Lööf och Sabuni kan ställa sig bakom en S-minister som vill socialisera vinster i banksektorn.” Det är inte många som numera minns att Nilsson en gång i tiden var en resonabel socialliberal. Regeringen har dessutom också baxat igenom en ny formel för kommunskatteomfördelningen som tar från storstäder med stark skattebas och ger till kommuner med mindre skatteintäkter per invånare. Kanske ligger det något i den gamla borgerliga kritiken att socialdemokraterna kompromissar och kompromissar men i det långa loppet maler ner sina motståndare? Har någon har underrättat den socialdemokratiska partivänstern?

 

På den ”liberala” fronten intet nytt

Tankesmedjan Fores Sara Davidsson och Andreas Bergström varnar i Dagens Industri: ”Slösa inte statliga medel på dåliga infrastrukturprojekt”. Med tanke på de uppenbara underinvesteringarna i kommunikationer och infrastruktur och behoven av en klimatomställning kommer nog varningen en smula tidigt. När tågkaoset lagt sig ska jag överväga deras invändningar. En lösning de diskuterar för att undvika ”glädjekalkyler” är ökad egenfinansiering genom vägtullar. De medger att sådana lösningar inte är ”oproblematiska” med att de kan skapa ökade ”incitament”.

Martin Ådahl och Centerpartiet vill begränsa fackens möjligheter att ta till stridsåtgärder mot småföretag. Han kanske inte tycker att anställda på små företag ska ha kollektivavtalsenliga löner och villkor? Tydligen tecknade tidningen Fokus som Ådahl var med och startade aldrig kollektivavtal.

I Dagens Nyheter skriver den liberale välfärdsforskaren Andreas Bergh en kritisk krönika mot några reportage om de anställdas dåliga villkor i plattformsekonomin: ”Om nu gigekonomin är så hemsk, varför vill människor arbeta där?” Det är mest medelklassjournalister i kultursektorn som oroar sig, antyder Bergh. Själv vet Bergh att ”uppfattningar om vad som är dåligt betalt, dålig arbetsmiljö och obekväma arbetstider varierar från person till person”. På den ”liberala” fronten – intet nytt.

 

Pappers först

I veckan kom första signalen om att de kommande avtalsförhandlingarna kan bli mer besvärliga än vanligt. Pappersarbetarförbundet gick självt ut och krävde fyra procents löneökning. De kommande löneförhandlingarna lär bli mer svårmanövrerade än vanligt. De brukar alltid inrymma en och annan konflikt. Men i år kan det bli mer komplicerat än på många år. Det så kallade märket och industriavtalsformeln är ifrågasatt, såväl från höger som vänster. Fackförbunden i 6F har gjort egna analyser på området. En klassisk knäckfråga är om LO ska kunna samordna sina krav. Lägg därtill LAS-frågan som regeringen slängt in i avtalsrörelsen. Och som vanligt är arbetsgivarna mer samkörda än arbetstagarsidan.

Själv tänker jag på Rehn-Meidner modellen och när jag var med och intervjuade Gösta Rehn och Rudolf Meidner. Jag minns särskilt att Gösta Rehn under intervjun tog vad man i dag kallar för en ”powernap”. Men han vaknade snabbt och var piggare än någonsin. Under några år arbetade jag med LO-ekonomen Claes-Erik Odhner. Han gav tillsammans med SAFs Karl-Olof Faxén och TCOs Gösta Edgren namn åt EFO-modellen. De  utgick från att löneutrymmet skulle räknas fram med utgångspunkt i den internationella inflationen och produktivitetsökningen. Industrin skulle vara löneledande och den inhemska sektorns löner skulle hålla sig inom samma ram som den konkurrensutsatta sektorn. I kombination med en solidarisk lönepolitik och lika lön för lika arbete.

Det var då. Hur det ska vara i framtiden är – för att använda en klyscha – under diskussion. Pappers kom först. Vi får se vem som får det sista ordet.

 

Högerpopulisternas frammarsch överskattas

Det är uppenbart att högerpopulistiska eller kanske snarare högerextrema partier gått fram och stärkt sin ställning i en rad val de senaste decennierna. Samtidigt verkar det som att framgången ibland överskattas. Europaparlamentsvalet blev inte det stora genombrottet för högerpopulisterna som många befarade. Samma sak kan sägas om det svenska valet förra året. SD gick förvisso framåt. Men inte så mycket som SD-strategerna själva hade hoppats. Inför förra helgens två delstatsval i östra Tyskland såg det ut som att Alternative für Deutschland (AfD) skulle bli största parti. Så illa gick det inte. Men det är illa nog. Valen var en enorm framgång för AfD som fick 27,5 i Sachsen och 23,5 i Brandenburg. AfD har blivit särskilt starka i det gamla Östtyskland, som inte hade några invandrare före muren fall och som inte direkt blivit vinnare på återföreningen, i varje fall inte jämfört med väst eller det närbelägna Polen. Östra Tyskland har blivit AfDs starkaste fästen.
Jag kommer osökt att tänka på DDR-dissidenten Wolf Biermann klassiska sång:

Nej, låt dig ej förskräckas/i denna skräckens tid./Dom hoppas ju på detta,/att innan kampen börjat,/vi gett oss utan strid.

I helgen skrev Svante Weyler om författarnas kamp om den tyska själen i allmänhet och östra Tyskland i synnerhet i dag. Weyler citerade i det sammanhanget Theodor Adorno som i mitten av 1900-talet talade en ”anticipation av skräcken” hos den ”som inte ser någon framtid för sig och som inte gillar de samhällsförändringar som sker”. En viktig slutsats i denna konservativa era är att om framtiden uppfattats som ett hot vinner högerpopulisterna terräng. Detta är vår tids stora utmaning för radikala och progressiva politiker och rörelser.

 

M och SD – en dagsnotering

Först gjorde Ulf Kristersson ett så kallat utspel. Han ville göra upp med Socialdemokraterna om hur gängvåldet ska bekämpas. Regeringen tackade ja till inviten och i veckan träffades alla riksdagspartier utom SD. Då svarade Kristersson med att kräva att också SD borde bjudas in. Att, skrev Ulf Kristersson i Dagens Industri, ”inte ens lyssna på vad alla medborgare, genom sina riksdagsledamöter, har att säga är djupt respektlöst”. Respektlöst?

Detta hände ett par veckor efter moderaternas Hanif Bali-debacle. Var detta veckan då sänkte Moderaterna tröskeln till SD? Stora förändringar och positionsförflyttningar sker ofta i små steg.

 

Utmattningssyndromet Brexit

Det brittiska politiska systemet befinner sig i ett slags posttraumatiskt stresstillstånd efter folkomröstningen om Brexit 2016. Nu har det gått drygt tre år. Det har varit ett långt politiskt kattrakande. Ska man skratta eller gråta? Enda trösten är väl att se om ”Yes minister” eller ”The thick of it”. Då kan man bara skratta.

Lars Danielsson framhöll på ett SNS-seminarium för något år sedan att Brexit är oundvikligt. Det är inte en fråga om. Det är bara en fråga om när. Lars Danielsson som är en kunnig och insiktsfull diplomat liknade processen vid ett maratonlopp. Nu har det gått ytterligare ett år. Maratonloppet har visat sig bli jäkligt långt och ansträngande. Och jag som försöker följa eländet måste bekänna att jag drabbats av något slags anglofilt utmattningssyndrom.