Det kom plötsligt och det politiska Sverige höll nästan andan för en stund. ”Supervalårets” första skräll har levererats: Moderaterna går till val på att inte längre sänka några skatter.
Beskedet är inte särskilt trovärdigt. Fredrik Reinfeldt och Anders Borg slogs ju så sent som i höstas för stora skattesänkningar. Det omslag i ekonomin, som skulle göra en stramare finanspolitik nödvändig, är påhittat. Det enda som har hänt är att alliansens opinionssiffror aldrig har sett värre ut än vad de gör just nu.
Att bryta in på socialdemokratisk mark och härma delar av deras politik var under de nya Moderaternas första år ett skäl till att de snabbt fick framgång.
Men mycket vatten har runnit under broarna sedan dess. Väljarna har sett hur de moderata skattesänkningarna har urgröpt välfärden och Moderaterna har långsamt förstått att kritiken växt.
Men det är för sent att nu göra en u-sväng, som på den gamla goda tiden. Redan hörs några yngre moderata die hards, som säger att svängen mot mitten strider mot vad partistämman i höstas beslutade om i skattefrågorna. Då togs beslut om ytterligare skattesänkningar i storleksordningen 35–40 miljarder kronor – och upp till 60 miljarder på lite längre sikt. Reinfeldt vill behålla makten, men säljer ut sin själ, är deras budskap.
Man kan le en smula åt den ungdomliga idealismen, men inte så länge. För det moderata och socialdemokratiska triangulerandet av varandras politik är faktiskt en fara för demokratin.
Socialdemokraterna har haft stora ambitioner att framstå som ekonomiskt mer ansvarsfyllda än Moderaterna. Partiet har varnat för växande budgetunderskott och spräckta överskottsmål, trots att det varit mer valtaktik än en tung, socialdemokratisk analys.
Magdalena Andersson vann dragkampen om dagordningsmakten, nu när Moderaterna börjat härma henne. Grattis! Men sedan då? Genom sin taktiska uppläggning har Socialdemokraterna hamnat i en stram finansiell återvändsgränd.
Risken är att hon fortsätter att säga nej till många goda och genomtänkta förslag för en mer expansiv politik, nu när Moderaterna också vill vara strama.
Och vad säger hon om finansminister Anders Borg en dag – för att jävlas med sossarna – vill riva upp det femte jobbskatteavdraget, som Socialdemokraterna stolligt nog har bundit sig till att behålla till vilket pris som helst?
Man kan befara att vi kan få den tommaste valrörelsen i mannaminne, där de två stora partierna, som i själ och hjärta tycker någonting annat än vad de säger, leker kurragömma med motståndarna och väljarna. De partier som vinner på en sådan valrörelse blir troligen inte de två stora i mitten, utan det längst till vänster samt – och dessvärre – de främlingsfientliga långt ut till höger.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
