Om arbetsgivarna ska avkrävas rehabiliteringsansvar kommer det bli ännu svårare för den som är sjuk att få en anställning, skriver Monica Armini.

Igår onsdag presenterade Annika Strandhäll regeringens åtgärdsprogram för ökad hälsa och minskad sjukfrånvaro.

Att sjukfrånvaron och socialförsäkringen är kniviga problem går inte att ta miste på. Ingen regering har önskat befolkningen ökad ohälsa, men ändå stiger sifforna över landets sjuka. Man har laborerat med karensdagar, utförsäkringar och ersättningsnivåer. Ändå fortsätter människor att bli sjuka.

Oroväckande, tycker vi väl alla? En utveckling som tycks skena åt helt fel håll.

I Strandhälls en timme långa presentation hann hon ta upp ett antal punkter där insatser, förbättringar eller åtgärder var på sin plats. Jag kommer bara att beröra en av dem här, nämligen förslaget att arbetsgivarna ska stå för ett större rehabiliteringsansvar.

Vid en första anblick låter det förträffligt. Den sociala och/eller fysiska miljön på arbetsplatsen måste åtgärdas, och anställda ska slussas tillbaka in på jobbet. Som sjuk, under tillfrisknande, välkomnas man tillbaka till arbetslinjen och återtar sin forna identitet och roll.

Kontrasten mellan sjukskriven och arbetande suddas ut och arbetsgivarna får äntligen axla lite mer ansvar för att lösa folkhälsoproblemen.

Kruxet är bara att den som varit sjukskriven en lite längre period har ytterst svårt att få ett arbete överhuvudtaget. Även i dag är det oerhört kärvt att få ett jobb om man haft en bristande hälsa. Inte ens om man kommer med en rea-lapp från arbetsförmedlingen som berättigar till lönebidrag eller utvecklingsanställning är det särskilt lätt att få en anställning.

Enligt 180-dagarsregeln ska den som är sjuk prövas mot hela arbetsmarknaden och vid samma tidpunkt är det inte ovanligt att vederbörande blir av med befintlig anställning. Alltså leder praxis i dag till att ett mycket stort antal långtidssjuka står utan arbetsgivare när det är dags att söka jobb på nytt.

Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen och samordningsförbundet är alla involverade i att få ut denna grupp i jobb igen. Tyvärr blir åtgärderna ofta mycket kontraproduktiva.

Arbetsmarknadshandläggare, IPS-konsulter och andra jobbhandläggare skannar av närområdet efter lämpliga praktikplatser. Och ja, praktikplatser går faktiskt att hitta. Det finns gott om projekt av olika kvalitet och svårighetsgrad där man välkomnas även med nedsatt arbetsförmåga.

Också konventionella arbetsplatser tar emot jobbsökande sjuka. Men dessa praktikplatser erbjuder ingen ersättning och inte heller någon anställningstrygghet. Den som är sjuk får pröva om vingarna bär – på sin sjukpenning eller sjukersättning. Om Försäkringskassan anser att försöket varit lyckosamt ryker ersättningen därifrån. Men företaget, kommunen eller organisationen som stått för praktikplatsen har inga som helst förpliktelser. Varpå individen ställs helt utan inkomst. Så ser det ut i dag.

Om vi i framtiden ska avkräva av arbetsgivarna att även ta rehabiliteringsansvar kommer det vara ännu svårare för den som är sjuk att få en anställning. Arbetskraft som kommer från Försäkringskassan väger redan så lätt. Den är utbytbar i sammanhanget. Vad man borde satsa på i större utsträckning är att granska de verksamheter som i dag tar emot sjuka.

Hur många kan man erbjuda en riktig anställning efter avslutad praktik? Hur stor kvot av verksamheten består av oavlönad arbetskraft? Har man satt i system att låta vissa uppgifter helt utföras av så kallade praktikanter? Och var finns facken i den här röran? Hur kan de se på när myndigheter systematiskt dumpar förutsättningarna för att kunna få en avtalsenlig lön inom vissa arbeten?

Man får en obehaglig känsla av att den sjuke väldigt snabbt reduceras till en otillfredsställande siffra i Arbetsförmedlingens statistik och att denne till varje pris behöver sysselsättas.

Försörjningsbiten är inte statens problem (det blir kommunens, den dag det blir tal om ekonomiskt bistånd), det är däremot sjuktalen. Låt därför den som har ett verkligt incitament att få ner sjukskrivningarna, det vill säga Försäkringskassan, stå för rehabiliteringen.

Och lägg alla övriga resurser på att avkräva avtalsenlig lön för utfört arbete, anställningstrygghet och en fungerande arbetsmiljö redan från början.

Monica Armini