Det kommande parlamentsvalet avgör om Frankrikes nyvalde president kommer att kunna uppfylla sina löften.

Det är en lättnad att Emmanuel Macron vann presidentvalet i Frankrike. 62,8 procent av rösterna mot 34,2 för Marine Le Pen är en betryggande seger. Och det verkar som om Macron har övertygat allt starkare under den intensiva valrörelsens gång.

Samtidigt är 34,2 procent för den nationalistiska Marine Le Pen chockerande högt, det motsvarar nästan 11 miljoner röster. Marine Le Pen fick 50 procent fler röster än hennes pappa Jean-Marie Le Pen, som förlorade mot Jacques Chirac med 17,8 procent mot 82,2 i presidentvalet för 15 år sedan, 2002. Marine Le Pen kommer att göra allt hon kan för att omsätta den framgången i stöd för Nationella frontens kandidater i parlamentsvalet i juni.

Självklart har Emmanuel Macrons ettåriga rörelse »En marche!« medvind efter den övertygande segern i presidentvalet. Men det är inte den populäre Macron som människor ska rösta på i juni. I stället ställs andra, i många fall helt oprövade kandidater för »En marche!« mot lokalt förankrade kandidater.

Frankrike har ett system med enmansvalkretsar. Bara en kandidat från varje valkrets får plats i nationalförsamlingen. Men alla kandidater som får mer än 12,5 procent i den första omgången går vidare till en andra omgång. Det innebär att det kan vara tre kandidater i andra omgången. I dessa valkretsar måste de demokratiska partierna klara av att ena sig mot den Nationella frontens kandidat. I tidigare val har detta fungerat, och Nationella fronten har haft en mycket liten representation i Nationalförsamlingen. Det finns oroande sprickor i den »republikanska fronten« mot Le Pen.

Den så kallade vänster som försökt beskriva presidentvalet i Frankrike som ett val mellan pest och kolera, mellan extremhögern och »extrem-finansen« har spelat rakt i händerna på de antisemitiska referenser som använts mot Macron. Valrörelsens mest uppenbara övertramp var den karikatyr av Macron med kroknäsa och cylinderhatt som spreds via Twitter av François Fillons kampanj.

Macron måste leverera en politik som ger dem anledning till optimism och framtidstro.

Men det är andra rörelser, gissningsvis till vänster, som sprejat »Media och finansen konspirerar för att vi ska rösta på Macron – gör motstånd« på asfalten och husväggarna kring demonstrationstorget Place de la Bastille. Det är ett historiskt misstag att jämställa Macron med Le Pen. Och det kan bli ödesdigert för Macrons möjligheter att få det stöd han behöver för att kunna uppfylla sina vallöften om »ett Frankrike som skapar chanser för alla«.

Vänstern är splittrad, och det är också den politiserade franska fackföreningsrörelsen. Den största fackliga centralorganisationen är pragmatiska CFDT. De har varit tydliga med att uppmana sina väljare att rösta på Macron. Andra mer militanta fackliga organisationer kommer att försöka blockera Macrons försök att göra nödvändiga reformer av den djupt tudelade franska arbetsmarknaden.

I ena änden av arbetsmarknaden finns de med livstidsanställningar, 35-timmarsvecka och pension vid 62. I andra ändan finns arbetslösa och människor med mycket osäkra och lågt betalda jobb: prekariatet. Macron måste leverera en politik som ger dem anledning till optimism och framtidstro. Inte genom att i »dynamikens« namn göra deras villkor ännu tuffare och ännu otryggare. I stället är utmaningen att kombinera en politik för öppenhet – för handel, för utbyte inom Europa, för människors rörlighet både inom EU och globalt – med en politik för trygghet och social rättvisa.