Över tusen personer dog när textilfabriken i Bangladesh rasade samman. De som jobbade där uppges ofta ha tjänat minimilönen 270 kronor i månaden – för 10-timmarsdagar sex dagar i veckan. ”Slavarbete” enligt till exempel påven.

Frihandelsvänner brukar ofta när olyckor inträffar reflexmässigt peka ut de internationella företagen som bärare av tillväxt och staten som roten till det onda. Johan Norbergs krönika i Metro är ett bra exempel. Här hävdas både: Sluta inte handla! och: Olyckan beror på att korrupta politiker styr näringslivet. Staten är ond och de internationella företagen goda.

Resonemanget är inte fel – vi ska fortsätta handla och staterna fungerar så klart inte – men det missar poängen.

Att agera som internationellt företag i en stat som inte fungerar ger inte frikort att skylla sitt agerande på staten. Att säga: ”Vi följde bara reglerna! Staten borde ha tagit hand om säkerheten och minimilönerna bättre!” Se bara på Telias stöd till regimerna i Uzbekistan, Azerbajdzjan och Vitryssland.

Något i företagens CSR-arbete är fel när det krävs 1 000 döda för att få H&M att skriva på ett avtal om bättre säkerhet för textilarbetarna. När självmorden fortsätter i Apples Iphone-fabriker. När ett svenskt företag som Mölnlycke (Investor-ägt) kritiseras och anmäls av Swedwatch för antifackligt arbete.

Någonting är fel när internationella investeringar i korrupta stater sällan leder till förbättrad demokrati. Industrialiseringen av Europa ledde till fackligt arbete, stärkt demokrati och fördelningspolitik. Då var fabriksägarna rädda för revolutionen. Men frågan är om dagens fabriksägare har råd att tänka på en eventuell revolution. Enligt MIT-forskaren Richard Locke är de så pressade av de internationella företagens ständigt ökande krav på billigare priser och snabbare leveranstider, att deras enda fokus är att driva sina anställda allt hårdare.

Richard Locke fördömer dagens CSR-modeller som övervakningsfilosofi. Han menar att de internationella jättarna måste ge sina underleverantörer en chans att lära sig effektivare metoder för produktion. De internationella beställarna har ett ansvar att inte bara övervaka, utan också utbilda och utveckla verksamheten på plats. Att ”ge tillbaka till samhället där man verkar” som det brukar heta på CSR-språk.

På hemmamarknaden brukar det handla om att betala skatt, stödja fotbollslaget och kanske utbilda och anställa ungdomar. Det är dags att sluta skylla på uppenbart dåligt fungerande stater och ta den modellen med sig till produktionslandet också.