Vi har fått jobbskatteavdrag. Men bygger inga bostäder till de unga. Inga framträdande politiker vågar i dag tala om att skatten behöver höjas.

Är Barack Obamas återval en strategisk seger för det progressiva USA? Historiskt har ideologiska skiften på andra sidan Atlanten spillt över också på Europa. Reagan blev en ikon för den europeiska högern. Roosevelts New Deal inspirerade politiker på den andra kanten.

John Kenneth Galbraith var en av efterkrigstidens viktigaste ekonomer. Han höjde sig över de flesta andra, inte bara på grund av sin längd (203 centimeter över havet). Galbraith var en publik person som satte sitt märke på den politiska och ekonomiska debatten. Många renläriga nationalekonomer betraktade honom med skepsis. Han var mer lagd åt politisk ekonomi i klassikerna Smiths, Ricardos och Marx anda och hade inte mycket till övers för neoklassikernas matematiska modeller av en föreställd perfekt marknad. I Thorstein Veblens institutionella fotspår utgick han från en mycket mer realistisk bild av marknadens möjligheter och begränsningar.

Bill Clintons arbetsmarknadsminister Robert Reich har kallat Galbraiths ”The Affluent society” (”Överflödets samhälle”) för sin favoritbok om ekonomi. Boken som kom 1958 passar definitionen av en klassiker: många känner till den men få har läst den. När boken publicerades hade USA trätt fram som en av världens två supermakter. Och lämnat den förlamande krisen från 30-talet bakom sig. Den sociala misären då var ofattbar. Förevigad i John Steinbecks ”Vredens Druvor”.

Men efter kriget gick ekonomin på högvarv och det moderna industrisamhället kunde nu massproducera konsumtionsvaror. Tidigare hade ekonomer ägnat sig åt att analysera och hantera fattigdom, eller fördelningen av knappa resurser. Men hur skulle det moderna samhället förhålla sig till detta växande välstånd, ja till detta överflöd?

Galbraiths huvudpoäng var enkel. Om regeringarna håller nere skatterna kommer den offentliga sektorn att bli fattig och den privata sektorn rik. Då skulle städerna förbli nedsmutsade. Infrastrukturen präglas av trafikstockningar och överfulla tåg. Och skolorna skulle vara dåliga. Samtidigt som den privata konsumtionen av materiella varor skulle växa. Medan vi inte hade råd med det gemensamma. Marknaden underlevererar per definition kollektiva, allmänna varor. Därför måste en större andel av det ökade välståndet kanaliseras i den gemensamma sektorn. Menade Galbraith. Inte minst här i Skandinavien bet argumentet. Olof Palme läste och lät sig inspireras.

Mycket i Galbraiths bok är tidsbundet. Mest slående är ändå att huvudbudskapet har en bärighet på politikens vägval även drygt 50 år senare. Det räcker att besöka en svensk skola eller en nedsliten gymnastiksal för att bli varse problematiken. Skolan har inte råd med ordentliga läromedel. Vi har fått jobbskatteavdrag. Men bygger inga bostäder till de unga. Infrastrukturen i de stora städerna är eftersatt. Men varje stad med självaktning har mängder med köpcentrum med mängder av butiker med mängder av prylar. Prylar vi inte kunde drömma om för 50 år sedan. Det handlar om balansgången mellan privat och offentligt. I grunden är det Galbraiths tes, fast på en högre materiell nivå.

Privata utförare i den offentliga sektorn här i Sverige har inte sällan varit ett sätt för kommunpolitiker att få budgeten att gå ihop. Staten har på sin kant lämnat över allt mer av ansvaret till kommunerna. Men med mindre ekonomiskt stöd från statskassan. På samma sätt har vi snarast fått ett slags grundtrygghet i socialförsäkringarna, där allt fler tilläggsförsäkringar tecknas av kollektiv och individer. Den totala andelen av BNP som går till välfärd minskar inte. Snarare leder detta till att rika överförsäkras och låginkomsttagare underförsäkras. Om en större andel betalas individuellt blir det mindre effektivt och vidgar klyftorna.

Att få denna stora välfärdsekvation att gå ihop är inte enkelt. Men inte heller omöjligt. Grundproblemet är att vi måste bidra med mer och inte mindre till våra gemensamma åtaganden. Men inga framträdande politiker vågar i dag tala om det. För det politiska icke-ordet stavas: skatter. Det är kort sagt hög tid att läsa Galbraith igen!