I veckan som gick tilldelades Anders Borg Financial Times utmärkelse ”årets europeiska finansminister 2011”.

Arbetslösheten är för hög, men det går inte att komma ifrån att det är ordning och reda i de svenska statsfinanserna. Det är väl framförallt därför som han fått priset.

Ser man sig emellertid om i Europa kan man ju undra hur mycket av underskott och statsskulder som hänger på personliga förtjänster. För många av skuldländernas problem beror ju – bortsett från Grekland – på fenomen som i huvudsak står utanför finansministrars makt: havererade banker och spruckna privata lånebubblor.

Här undkom Borg med ett nödrop från att skattebetalarna skulle behöva ta över två stora svenska banker med lättsinniga affärer i Lettland. Och mycket av dagens privata svenska överbelåning är pengar inlånade via utländska banker. Skär det finansiella systemet i Europa ihop – och riskerna ökar – kommer nog talet om Sverige som en tigerekonomi snabbt att tystna.

Det som förbryllar i Financial Times motivering till utmärkelsen, är att Anders Borg får det för ”sina bidrag till lösningar på kontinenten”. Att han alltså skulle betytt någonting för Europa.

Vår bild är att Borg är en nejsägare, som hela tiden säger nej till stora och små förslag som skulle kunna dämpa krisen. Den svenske finansministern skuggar på denna punkt en annan notorisk nejsägare, den tyska förbundskanslern Angela Merkel. Så sent som i veckan som gick, förkunnade frau Nein och herr Nej i kör att de inte vill ha kommissionens nya förslag till euroobligationer.

Nu finns det, som Dagens Arena noterat, ett antal goda skäl att tveka inför euroobligationer, inte minst om man både på inkomst- och utgiftssidan kraftigt begränsar det nationella självstämmandet.

Men vad är Merkels och Borgs alternativ i det trängda läge Europa finns i just nu?

Den svenske finansministern hade faktiskt en egen idé, när han i Financial Times förra året föreslog ett gemensamt europeiskt skyddsnät mot kriser, som skulle finansieras som en försäkring, där länder med stora statskulder fick betala högre premier.

Men idén bemöttes med tystnad. En hake var att Spanien och Irland, som torskat på lättsinniga privata lån, men inte hade någon statskuld att tala om före krisen, fått betala låga premier.

Tänkte inte på det, sa uppfinnaren. Och det är lätt att förstå varför Borg missade den detaljen.  Han är inte en pragmatiker, utan en dogmatiker som utgår från att krisen överallt beror på statsfinansiellt lättsinne.

I den andan har den svenske finansministern upprepat Angela Merkels lögner om grekernas ovilja att arbeta. Anders Borg har i Rapport påstått att grekerna går i pension ”i 40-årsåldern”.

Visst har det – både i Grekland men också i norra Europa – funnits enstaka anställda med generösare villkor än andra. Men den lägsta pensionsåldern i Grekland – med reducerad pension – är 61,4 år, medan den i Tyskland är 62.

Myten om lättja tjänar som förevändning för efterkrigstidens mest brutala nedskärningsprogram av välfärden i Europa, där Anders Borg är en av de stora påhejarna. 24 av 27 EU-länder stramar samtidigt åt sina budgetar för 2010 och framåt. Resultatet tycks bli en recession.

Borgs bidrag till denna utveckling har varit åsiktspolisens. När Portugal tvekat inför dyra EU-lån sa Borg: ”Vi har anledning att rikta skarp kritik mot portugiserna. De har försatt sig själva och Europa i en besvärlig sits”.

När letterna ryggat inför att piska sig själva ytterligare som medeltidens kristna flagellanter, fräste den svenske finansministern: ”Det internationella samfundets tålamod är mycket begränsat”.

Det är svårt att se att Anders Borg, som Financial Times antyder, på något sätt konstruktivt bidragit till lösningar på den europeiska krisen. Herr Nej har varit en bundsförvant till Frau Nein, när hon bit för bit målat in sig i ett hörn om hur eurokrisen ska lösas. Det är föga hedersamt.