Bild: Las Damas de Blanco

Det måste vara horribelt att hungerstrejka. Det krävs mycket för att en människa ska ta en sista klunk vatten och sedan lägga sig ner för att inleda svälten. Som till exempel de hungerstrejkande IRA-medlemmarna i nordirländska fängelser i av början 1980-talet. Eller de asylsökande afghaner som hungerstrejkade 2007 på Sergels torg i protest mot Migrationsverkets utvisningar. Hungerstrejk är en desperat sista utväg för protest och opinion.

23 februari dog kubanen Orlando Zapata Tamayo i sviterna av en hungerstrejk. När han dog hade han varit på sjukhus och sondmatats – mot sin vilja – men det hjälpte inte. Han var regimkritiker, en dissident, fängslad sedan 2003. Orlando Zapata Tamayo greps under Kubavåren, i mars för sju år sedan, då säkerhetspolisen gjorde tillslag mot ett åttiotal regimkritiker. Anklagade för landsförräderi mot Kuba ställdes de inför summariska rättegångar och fick långa fängelsestraff.

Amnesty och andra människorättsorganisationer erkänner dem som politiska fångar. Men den kubanska regeringen hävdar att landet inte har några politiska fångar. De är agenter som har samarbetat med USA, menar de.

Lika länge som dessa män har varit fångar har deras kvinnliga anhöriga protesterat. De har gått i tysta protestmarscher varje söndag. Kvinnor i vitt, som de har valt att kalla sig, har krävt frihet för sina anhöriga i fängelse. Dessa manifestationer har angripits både av motdemonstranter och polis. Dessutom har kvinnor aktiva i gruppen trakasserats, blivit av med jobbet och frysits ut av grannar och arbetskamrater.

När organisationen fick Europarådets Sacharovpris 2005 fick kvinnorna inget utresetillstånd för att ta emot priset. För två veckor sedan arresterades ett trettiotal kvinnor när de demonstrerade i Havanna. Trots detta fortsätter Kvinnor i vitt sina protester och behöver vårt stöd.

Kuba är en diktatur där det varken finns yttrande-, organisations-, tryck eller åsiktsfrihet. Landets medier är hårt kontrollerade och internet är en ovanlighet, en lyx få förunnat. Kubas kommunistiska parti kontrollerar allt. Samtidigt måste det understrykas att USA:s sanktioner mot landet är oacceptabla.

Nu när ytterligare en av fångarna från 2003, Guillermo Farinas, har inlett en hungerstrejk borde kubanska staten sluta med försöken att sopa sanningen under mattan. Tyvärr fortsätter Raúl Castro och landets politiska elit med sitt motstånd mot en demokratisering av landet. Men en sak borde de gamla revolutionärerna försöka komma ihåg. När människor väl är i rörelse är de svåra att stoppa.