Man brukar säga att EU utvecklas av sina kriser. Efterdyningarna från finanskollapsen och vårens eurokris verkar mot alla odds nu frigöra sådan politisk energi. De präglar helt förhandlingarna om EU:s budget. Det finns anledning att vara uppmärksam. Plötsligt har en gammal ”förbjuden ickefråga” hamnat i centrum: EU:s beskattningsrätt.

EU har tidigare under krisen tagit ställning för att Tobinskatt på finansiella transaktioner ska utredas globalt. Men både Valutafonden IMF och andra länder har sagt nej. I stället har frågan blivit europeisk. Det konservativa parlamentet har under budgetdebatten tagit ställning för egen beskattningsrätt, som man nu vill diskutera med medlemsländerna. Det man tänker är just finanssektorn. En vänsterfråga har fått oväntat genombrott.

Parlamentet har försiktigt stöd i kommissionen. Kommissionären för skattefrågor har nyligen påpekat att finanssektorn är ”underbeskattad”. Men om man kan lägga sådana skatter på nationell nivå, måste de inte införas inom hela EU för att fungera?

På DN:s ledarsida avvisas parlamentets ställningstagande med rubriken ”Uppblåsta ledamöter”. När Mona Sahlin i augusti fick frågan svarade hon att det lät som ”EU-fundamentalism”. Vänsterpartiet har för länge sedan gått i europeiskt baklås. Sverige lever avskärmat.

Skatter har inte egenvärde. EU blir inte bättre med beskattningsrätt. Men tätt under ytan på de kriser som nu följer varandra ligger problemet med de enorma ekonomiska skillnaderna mellan unionens olika delar. I våras presenterade Eurostat en chockerande rapport om gapet i BNP per person mellan de fattigaste distrikten (i Bulgarien) och de rikaste (Londons innerstad). Ojämlikheten skadar arbetsmarknaden, gör euron destruktiv, hindrar tillväxten och omöjliggör lika sociala rättigheter. En europeisk new deal för att lyfta de fattiga delarna, med investeringar i infrastruktur och utbildning, är en överlevnadsfråga för hela EU. Men det är ett projekt som kräver pengar till unionens budget.

I förhandlingarna fullföljer nu Sverige sin trista tradition från Perssons år och kräver minskad EU-budget. Just det Europa inte behöver. Birgitta Ohlssons programförklaring vilar på de tre thatcheristiska principerna: skära, banta, sy in. Inte ett pip av protest hörs från den rödgröna oppositionen.

Europa skakas nu av hårda strider: strejkande arbetare, demonstrerande medborgare, rasistiska icke-demokratiska partier och högerregeringar som sätter samhällen på svältkur. Alla vänsterreflexer borde väl utmynna i det självklara att EU:s budget behöver expandera? Att ett moderniseringsprojekt av klassiskt socialdemokratiskt snitt – Europalyftet – väntar på modiga politiker? Att europeiska investeringar kräver europeiska intäkter?