Bild: stock.xchng

Finanskrisens globalpolitiska konsekvenser är långsamma, men konturerna börjar framträda. I helgen hade Världsbanken och IMF ett gemensamt möte i Washington. Finansministrar från G20-länderna var också på plats. Banken summerade krisens facit till att 53 miljoner fler människor kommer att leva i extrem fattigdom 2015 än annars varit fallet. Fattigdomen ökar inte, men minskningen bromsar in.

I boken Världens springnota drog Stefan de Vylder slutsatsen att krisen knappast fäller kapitalismen – inte ens rubbar den – men däremot förändrar de globala politiska och ekonomiska maktförhållandena. Krisen kan innebära en historisk slutpunkt för den euroamerikanska sfärens dominans.

På mötet i Washington togs ett litet steg i den riktningen. Man beslutade att Kina nu blir bankens tredje största aktieägare. Även de andra så kallade BRIC-länderna – Indien och Brasilien – fick ökat inflytande. Länderna i Syd har nu 47,2 procent av rösterna i banken. En ökning med drygt tre procent.

Bankens chef Robert Zoellick, tillsatt av Bushadministrationen, kommenterade att förändringen är naturlig. Det är nämligen låg- och medelinkomstländer som nu ger världsekonomin fart. Under den stora globala högkonjunkturen 2003-07 stod de för huvuddelen av tillväxten och efter kraschen för hundra procent av den, eftersom de rika ländernas ekonomier låg utslagna. Money talks – även i Världsbanken.

Stefan de Vylder menar att hela den ekonomiska och politiska kartan ritas om: "En helt ny värld växer fram." Man bör tillägga att det går långsamt.

Andra tecken på maktförskjutningen är att den mäktiga kretsen G8 i krisens omedelbara skugga utökades till G20. Sydafrika, Indien, Turkiet, Kina och andra länder inkluderades. Samtidigt har regioner i Syd börjat följa EU:s exempel, med egna ekonomiska och politiska unioner eller nära samarbeten: AU i Afrika och Mercosur i Sydamerika är två exempel. Det innebär att de blir mindre beroende av Washington, London och Paris.

Den finansiella kollapsen visade att banksystemen i Syd verkar stabilare och mindre spekulationsinriktade än de euroamerikanska och att sparandet dessutom är större. En viktig orsak, bland många andra, till att FN:s klimatmöte i Köpenhamn kollapsade var säkert att gamla maktordningar nu skakas om. Syds krav att vara med där besluten fattas går inte längre att ignorera. Att Australiens premiärminister Kevin Rudd är den första i den euroamerikanska sfären som talar flytande mandarin är en liten men stark symbol för att "en helt ny värld träder fram".

The Washington Consensus är över – inte bara som ideologi, utan även som geografi. Det är bra. Men det är inte på förhand givet att den nya ordningen blir bättre.