Infödda och invandrade löntagare är drabbade av samma skeva maktbalans. Låt oss göra detta till vårens samtalsämne på arbetsplatser, i grannskap och runt middagsbord, skriver David Eklind Kloo, politisk samordnare.
Analysen är väl etablerad vid det här laget: så länge frågor som rör invandring och nationell identitet dominerar det offentliga samtalet kommer reaktionära krafter behålla sitt tolkningsföreträde.
För att progressiva rörelser ska kunna erövra initiativet krävs att man sätter ljuset på de konkreta problem människor ställs inför i sin vardag och vågar utmana de krafter som profiterar på människors otrygghet. Varje dag som går utan en tydlig konflikt om maktfördelning, kopplad till människors konkreta levnadsvillkor, är en förlorad dag.
Ingen förmår dock göra vad denna analys kräver av oss. Partipolitikens misslyckande är uppenbart. Vi måste se oss omkring och fundera över vilka andra krafter som skulle kunna fylla den funktionen. Här bär fackföreningsrörelsen ett stort ansvar. Den stundande avtalsrörelsen har förutsättningar att förändra det offentliga samtalet och tydliggöra konflikter som är relevanta för att överkomma de problem människor möter i sin vardag.
På arbetsplatser runtom i Sverige är problembilden i grunden densamma: alltför få ska utföra alltför mycket arbete. Kärnan av fast anställda på heltid räcker inte till för att göra jobbet.
Trenden har pågått en längre tid – arbetsgivare precisionsbemannar genom att anställa för en dag med minimal arbetsbelastning. Det räcker att man kommer upp i normal arbetsbelastning för att man ska vara beroende av mertid (deltidsanställda som jobbar extratimmar), övertid, tillfälliga anställningar, bemanningsföretag.
Det grundläggande problemet är att arbetsgivare tillåts anställa färre än de faktiskt behöver för att bedriva sin verksamhet. Denna praktik möjliggörs av att det är så lätt att ta in tillfällig personal, trots att man behöver arbetskraft tillsvidare. Reglerna kring anlitande av bemanningsföretag är alltför generösa. Och med allmän visstidsanställning behöver arbetsgivare inte redovisa varför de anställer tidsbegränsat i stället för tillsvidare.
Nu vänder sig Handels direkt till motparten. I avtalsrörelsen kräver vi att tidsbegränsade anställningar endast ska få förekomma vid vikariat, säsongsanställningar och tillfälligt ökat arbetskraftsbehov. Säsongsanställningar och tidsbegränsade anställningar vid tillfälligt ökat arbetskraftsbehov ska som minst vara 14 dagar (om inte fack och arbetsgivare lokalt kommer överens om något annat). Därmed skulle de arbetsgivare som omfattas av kollektivavtalet inte längre kunna tillämpa den rätt lagens allmänna visstidsanställning gett dem – att fritt bestämma huruvida en anställning ska vara tillsvidare eller tidsbegränsad. De skulle heller inte kunna anställa från dag till dag.
Makten över arbetslivet har länge förskjutits, alltmer till arbetsgivarnas fördel. Det tar sig bland annat uttryck i en ökande psykisk ohälsa och i oförmåga att planera sitt liv och försörja sig på sitt arbete. Genom att lyfta fram den konflikten i ljuset och driva sina medlemmars intressen tar Handels inte bara sitt fackliga ansvar utan också ett ansvar för det offentliga samtalet.
Här är en maktkonflikt som inga reaktionära krafter kan bortförklara – det handlar om att den ekonomiska eliten fått för stor makt i förhållande till vanliga löntagare. Och här står infödda och invandrade löntagare på samma sida, drabbade av samma skeva maktbalans. Låt oss alla göra vår del för att detta under våren ska bli det stora samtalsämnet på arbetsplatser, i grannskap och runt middagsbord.
David Eklind Kloo, politisk samordnare, Handelsanställdas förbund
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
