Året som gick – ett riktigt ”skitår” eller bara början?

Håkans Hörna En taktikröstande kulturarbetare, Prins Charles slips, döda, levande, avgående och uteslutna personligheter. Håkan A Bengtsson sammanfattar de mer kuriösa delarna av 2023. 

Politisk löneglidning på ett sluttande plan

Det nya lönedirektivet för regeringskansliet kom direkt från den politiska ledningen. Vem som kom på idén att tjänstemän i regeringskansliet som arbetar med att driva igenom Tidöavtalet ska prioriteras i kommande löneförhandling, ja, det är något oklart. Man kan ha sina misstankar. Läs: Sverigedemokraterna.

Eller är det den gamla vanliga borgerliga misstänksamheten mot tjänstemännen i regeringskansliet som spökar. Den grundar sig i det långa socialdemokratiska regeringsinnehavet (de 44 åren). Då odlade de borgerliga partierna en föreställning om att Socialdemokraterna och regeringskansliet hade växt ihop och att de flesta som jobbade där var sossar eller kryptosossar, eller medlöpare till ”enpartistaten”. Långvarigt utanförskap kan producera sådana föreställningar. Utanförskapet berodde förstås på att de borgerliga partierna misslyckades gång på gång. Även av detta skäl kan det vara hälsosamt med maktskiften. Jag minns ett samtal med en moderat statssekreterare under alliansregeringen, han sa att hans egen erfarenhet var att tjänstemännen var professionella och inte motsatte sig eller motverkade politiskt fattande beslut.

öppnar i själva verket för en politisering av tjänstemannarollen

Men till de här gamla oförrätterna kan vi förstås addera högerpopulismens mytbildning om den djupa staten i liberalmarxistisk eller socialdemokratisk skepnad, där eliten konspirerar mot folket och motsätter sig folkviljan.

Men idén om ett ”tidölönstillägg”, en ny form av borgerlig löneglidning, är diskriminerande och djupt problematisk. Och öppnar i själva verket för en politisering av tjänstemannarollen. Vilket mycket väl kan vara syftet. Det här mönstret känner vi igen från andra länder med starkt högerlutande regeringar. Statsapparaten politiseras. Liksom public service och domstolarna. Det är ett halt sluttande plan. Där vem som helst kan trilla omkull. Hur kan de tre regeringspartierna låta en sådan här sak passera?

Skyddsombud i regeringen

Efter den förfärliga olyckan i Ursvik hamnar fokus på goda grunder på frågan om skyddsombudens framtid. Regeringen vill inte längre att de fackliga organisationerna ska utse skyddsombuden. Tanken verkar vara att Arbetsmiljöverket ska ta över den uppgiften. Hur tänker man här? Alla företag som har minst fem anställa ska ha ett skyddsombud. Och självklart har vi på Arenagruppen det. Det blir mycket att stå i på Arbetsmiljöverket om de ska ta sig an den uppgiften på alla Sveriges arbetsplatser.

En grundpelare i den svenska modellen (som Claes Berg påpekar i sin aktuella bok om Gunnar Myrdal) är en stark men inte en överstark stat och ett starkt civilt samhälle, ofta i ett fruktbart samspel. Många politiska åtgärder just nu handlar om att förflytta makten och kontrollen till staten. Jag vill inte att staten utser skyddsombud på Arena. Däremot är vi på Arena beredda att utse ett skyddsombud åt regeringen, för att skydda den och oss från dåliga idéer.

Den auktoritära vänstern

Årets händelse i tysk politik är det nya högervänsterpartiet. Förutom den socialdemokratiskt-gröna-liberala regeringens inre splittring. Och att det går dåligt för tysk ekonomi igen. Sahra Wagenknechts nya parti beskrivs som ett slags auktoritär vänster. Hon och hennes allierade lämnade vänsterpartiet Die Linke och har nu alltså öppnat eget. Partiet kommer att försöka förena högerpopulistiska ståndpunkter och konservativa värderingar med en radikal fördelningspolitik. Die Linke var en sammanslagning av efterföljarna till det gamla kommunistpartiet i öst (som bara ombildades) och diverse vänstergrupper i väst, även en del missnöjda socialdemokrater.

På 30-talet förbjöds och mördades kommunisterna av Hitler. Medan Wagenknecht för några år sedan attackerades av tyska antifascister. Visserligen bara med en chokladtårta men det är förstås också ett våld. Historien tar sig hela tiden märkliga vägar och leder in människor på oväntade stickspår.

Han var DDR:s sista regeringschef

Än så länge går det inte så bra för det nya partiet. Stödet ligger på tre procent i opinionsmätningarna. Det enda säkra är nog att Die Linke kommer att förintas. Det är inget jag personligen sörjer. Partiets problematiska historia har hunnit ikapp Die Linke. Det har också varit ett avgörande hinder för ett samarbete med Socialdemokraterna och De gröna på federal nivå. Jag var en gång för cirka 20 år sedan inbjuden att tala på en konferens på den federalt finansierade tankesmedjan Rosa Luxemburg-stiftelsen. Där fanns många reformerade socialister med demokratiskt sinnelag. Jag var ombedd att tala om det rödgröna samarbetet, något den tyska vänstern sneglade på som en möjlighet.

I publiken satt, förstod jag efter ett tag, Hans Modrow, som jag nu noterar har avlidit under 2023. Han var DDR:s sista regeringschef. Efter mitt anförande begärde han ordet och sa att han inte förstod sig på de nordiska länderna som hade flera olika arbetarpartier. Det fanns ju bara en arbetarklass och därför borde det bara finnas ett arbetarparti, sa han. En arbetarklass. Ett arbetarparti. En enpartistat. Han verkade inte riktigt ha greppat detta med demokratin. Till saken hör att Socialdemokraterna i östra Tyskland efter kriget tvångssammanslöts med kommunisterna i det som blev SED, ”Socialistiska enhetspartiet”, som styrde Östtyskland fram till murens fall. De som inte accepterade sammanslagningen skickades till Sibirien. Jag fick känslan av att Die Linke aldrig riktigt skakat av sig det där arvet.

Frågan är om ett nytt parti med demokratiska rötter kan stiga fram ur Die Linkes aska?

Taktikröstande av ovanligt slag

Taktikröstning är inget nytt. Kamrat fyra procent ansågs ha räddat kvar VPK i riksdagen många gånger. Och moderata väljare har uppmanats att rösta på Kristdemokraterna. I senaste valet var det Liberalerna som fick sin skörd av moderata stödröster. Kulturjournalisten Stina Oscarson avslöjade under året att hon själv taktikröstat, men på ett lite oväntat sätt. Hon röstade på Sverigedemokraterna, inte för att hon är så förtjust i detta parti. Tvärtom, hennes kritik var att alla andra partier redan anpassat sig till Sverigedemokraternas agenda. Hon hoppades att Socialdemokraterna i opposition skulle ”ta sig samman”. Ett parti hon annars tycker inte har några skrupler när det kommer till att behålla makten: ”Jag tänkte att för att skapa ett alternativ till Sverigedemokraterna måste Socialdemokraterna förlora makten.” Vi får väl se om hennes förhoppning blir verklighet. Och var rösten hamnar nästa gång.

Slipsen som politiskt ställningstagande 

Lagom till det sista avsnittet av The Crown gjorde kung Charles ett intressant val av slips, med politiska undertoner. The Crown är en unik teveserie som slutar stilfullt med drottning Elizabeths bortgång. Och nu har hennes efterträdare och son av allt att döma begått en politisk markering mot den konservativa regeringen. När Greklands premiärminister Kyriakos Mitsotakis var i London intervjuades han i BBC. Han framförde gamla och väl kända krav på att Parthenonfrisen skall återbördas till Akropolis. Den brittiske premiärministern Rishi Sunak blev då så förbannad så att han ställde in Mitsotakis planerade besök på 10 Downing Street. Upprördheten var förstås stor, ja mycket stor, i Grekland. Sunak ansågs ha smädat hela det grekiska folket.

I grekiska medier rådde inga som helst tvivel om att det var en politisk markering

Senare i samband med klimatmötet i Dubai lät sig Charles fotograferas tillsammans med Sunak. Då bar han en blå slips med flera och synliga grekiska flaggor.

Han har ju många slipsar att välja på. Så varför just den? Var det en politisk markering mot regeringen och Sunak?

Till saken hör att Charles far Philip var grek och härstammade från den grekiska kungafamiljen. I grekiska medier rådde inga som helst tvivel om att det var en politisk markering och ett ställningstagande för den grekiska saken. En grekisk tidning hade den talade rubriken (och jag väljer den engelska översättningen, för att den låter bättre): ”Fuck you bastard!”

Och så avgår man

Är det inte märkligt hur snabbt kända personer som avgått blir historia och allt känns som länge länge sedan. Zlatans storhetstid är redan förfluten tid. Annie Lööf avgick i början av 2023 och nu är det som hon redan fallit i glömska. Jag återkommer gärna till August Strindbergs legendariska fråga: ”Finns det en medgörligare och oskyldigare människa än ett före detta statsråd?” Men Annie Lööfs efterträdare har inte satt några bestående avtryck. Och det lär dröja innan vi får en bättre spelare än Zlatan.

Och så är de borta

Statsvetaren Olof Ruin som gick bort i år, 96 år gammal, hade ett motto: ”Rastar man så rostar man”. Det verkar han ha levt efter. Han sista bok ”Rötter Resor Reminiscenser Reflektioner”, kom mycket riktigt ut efter hans bortgång.

Den norske diplomaten och socialdemokraten Arne Treholt som dömdes för spioneri mot sitt nekande bodde de sista åren i Moskva, innan han gick bort. Precis som den mest legendariske dubbelagenten av dem alla: Kim Philby.

Per Gahrton och Olle Wästberg var i sin ungdom med i samma ungdomsförbund, Folkpartiets ungdomsförbund, FPU. Men blev bittra fiender. Först segrade Gahrton över Wästberg och blev ordförande i FPU. Men några år senare var Wästberg med och avsatte Gahrton. De verkar inte ha försonats och gav varandra rejäla tjuvnyp i sina respektive memoarer. Jag ska verkligen inte jämföra med två andra vänner som också blev fiender och motståndare. Presidenterna John Adams and Thomas Jefferson dog båda samma dag, den 4 juli 1826. Men jag noterar ändå att hösten 2023 avled Per Gahrton och Olle Wästberg med tre veckors mellanrum, utan att ha försonats.

Och så avsattes de

Den tidigare premiärministern och partiledaren för torypartiet Boris Johnson tvingades till sist att lämna parlamentet och portades från parlamentet. Det blev till slut för mycket att han faktiskt ljugit för parlamentet. Det är ändå en västanfläkt jämfört med George Santos lögner. Han förlorade sin plats efter en omröstning i det amerikanska Representanthuset där han var ledamot. Han var en riktig serielögnare.

Han använde insamlade kampanjmedel till botox och smink

Han ljög om allt möjligt. Som att han varit volleybollstjärna, jobbat i finansbranschen, gått på fina universitet, att hans familj drabbades av Förintelsen, samt 11 september och masskjutningar. Han använde insamlade kampanjmedel till botox och smink. Det är i sådana lägen man kan ha lite överseende med en ynka Toblerone och lite ålfiske.

Och så avgår de

Göran Persson avgår som ordförande för det statliga gruvbolaget LKAB och som möjlig ersättare nämns Anders Borg. Jag minns inte om Dagens Industris ledarsida har skrivit att det var bra att Göran Persson hade den där posten. Men det är bra att politiker engagerar sig i näringslivet, framhåller Henrik Westman på ledarsidan nu.

Inte minst gäller detta förstås statliga bolag, och ”med Borg på ordförandeposten skulle den moderatledda regeringen också enklare kunna påverka bolagets verksamhet”. Man undrar lite hur han tänker sig att regeringen mer konkret ska och bör påverka bolagets verksamhet. Jag som trodde att ministrarna och departementet skötte sådant med regleringsbrev. Men jag kanske är gammalmodig som håller lagar och regler högt? För vi vill väl inte politisera LKAB?

Och så blev de uteslutna

Socialdemokraterna i Botkyrka sprängdes mitt itu. Jag vet inget om varför Sveavägen 68 som är partikansliets adress inte lyckades undvika splittringen i ett av Socialdemokraternas starkaste fästen i Stockholmsregionen. Den förlorande sidan valde i varje fall att lämna och ingå i ett nytt styre som ett nytt parti. Förr i tiden kunde den typen av konflikter lösas med spränglistor och någon form av samexistens. Men det kanske inte funkar längre. Har partierna blivit mindre toleranta och trångbodda trots att medlemmarna blivit färre, eller kanske just därför?

Vänsterpartiet är vana vid splittringar och uteslutningar. Nu har Björn Alling uteslutits ur partiet efter att ha liknat Nooshi Dadgostars kritik mot Hamas vid att ”slicka sioniströv”. En sådan person har förstås dåligt omdöme och bör inte ha ett tungt förtroendeuppdrag i något parti. Jag noterar att Björn Alling är universitetslektor, vilket inte tycks utgöra en spärr mot olämpligt språk och dåligt omdöme. Men är det skäl nog för en uteslutning?

Ulf Kristerssons resor

Ulf Kristersson har sagt att han som statsminister särskilt uppskattar resorna med regeringsplanet. Nu fyller han 60 och meddelar via sociala medier att han ämnar åka med hela familjen till Sydamerika. Grattis Ulf! Det kan du behöva. I Ipsos senaste mätning fick ditt parti 15 procent. Vilket är 9 procentenheter mindre än Sverigedemokraterna. Det finns historiska exempel på partier som tappar fotfästet och väljare, när de svängt än hit och än dit – och sedan hit igen. Det brukar inte gå så bra. Moderaterna mår kort sagt inte bra. Men Ulf Kristersson ser alltid glad ut, i varje fall på Instagram.

Magdalena Anderssons tårar

Vi minns förstås också Magdalena Anderssons upprörda och darrande svar på Ulf Kristerssons påstående att det fanns en terrorromantik i delar av Socialdemokraterna. Många borgerliga politiker och opinionsbildare förlöjligade henne, och hävdade att det hela var ett spel för galleriet. Hennes reaktion var oväntad. Men den kan mycket väl ha varit helt och hållet genuin. Opinionsmätarna kopplar hennes något minskade förtroendesiffror till den där händelsen, att hennes image tagit skada. Ulf Kristersson gick inte så långt som Jimmie Åkesson, men det kanske bara är en gradskillnad. För Åkesson hävdade att Socialdemokraterna behöver islamisternas röster för att vinna regeringsmakten. Åkesson skiljer inte på islamister och muslimer. Peter Kadhammar skrev en stark krönika i Aftonbladet om hatet mot Magdalena Andersson. Det är klart att det här finns en politisk strategi, att sänka hennes höga förtroendesiffror och opinionssiffror. Socialdemokraterna har svarat med att utnämna Sverigedemokraterna (inte Moderaterna) till sin huvudmotståndare. Det omvända gäller redan. Socialdemokraterna är Sverigedemokraternas huvudmotståndare. De andra är redan överkörda.

Liberalerna öppnar upp buteljerna

En gång var Liberalerna ett frisinnat och socialliberalt parti. Och på 1920-talet ville halva partiet ha ett rusdrycksförbud. Vilket ledde till att partiet splittrades. Många folkpartister var emellertid nykterister och aktiva i nykterhetsrörelsen.

Nu är allt det där borta. På sitt senaste landsmöte beslutade Liberalerna om ytterligare liberaliseringar. Systembolaget ska ha söndagsöppet och butikerna ska hålla öppet till klockan 20 alla dagar i veckan. Även andra butiker ska få sälja öl, vin och cider. Kravet på att krogar som serverar alkohol även ska erbjuda mat avskaffas.

Det går nog utför för Liberalerna. Eller så fyllnar de bara till.

Paasikivi bojkottar DN

Värt att notera är att vår mest mediala militär, Joakim Paasikivi (sonsonsson till Finlands tidigare president), har blivit förbannad på Dagens Nyheter. Eller rättare sagt på Johan Croneman, som kritiserat Paasikivi. Nu vägrar Paasikivi att låta sig intervjuas av Dagens Nyheter.

Kanske är det dags att informera försvarsstaben om sådana saker som press- och åsiktsfrihet, och att tidningarnas uppgift att inte bara hylla utan också publicera artiklar som försvarsstaben inte gillar.

De bästa julfilmerna

Det är en film jag ofta saknar på de där listorna över de bästa julfilmerna: ”Livet är underbart” med James Stewart och Donna Reed. Det är den ultimata julfilmen som också rymmer en underliggande och åter aktuell kritik av giriga banker och finanskapitalister. Filmen slår ett slag för de ömsesidiga och lokala sparkassorna, som tar ett socialt ansvar.

Jag kan också rekommendera nya ”Holdovers”, om klass och status i 60-talets USA. Allt med Paul Giamatti blir bra. Det är en ovanlig julfilm med en tragisk underton, men med ett överraskande slut.

Och sedan förstås ”Love Actually” för den brittiska humorns och den helande kärlekens skull. ”Fanny och Alexander” för påminnelsen om att familjen också kan rymma patriarker och förtryck. ”In Bruges” för Colin Farrells och Brendan Gleesons samspel, som här egentligen spelade ungefär samma rollkaraktärer som i den senare ”The Banshees of Inisherin”. Och ”Die Hard” inte i bara för Bruce Willis utan också för Alan Rickmans diaboliska ondska.

Och därmed får det gärna bli jul.

Håkan A Bengtsson är vd för Arenagruppen