Alla måste inte till universitetet

gästkrönika Just nu väljer tusentals niondeklassare sitt framtida gymnasieprogram. Men många av dem kommer vilseledas och därmed underkännas i onödan, skriver gymnasieläraren Henrik Lundgren.

Jag har i ett flertal år arbetat som gymnasielärare på olika gymnasieskolor i Malmö och Lund. Sakta har en bestämd upplevelse och uppfattning växt fram. Det är något grundläggande fel i åsikten att vi måste öka andelen ungdomar som läser på universitet och högskolor. Istället är det något grundläggande fel i åsikten att teoretisk kunskap är mer värd än praktisk.

Rent allmänt kan man säga att sedan länge så har teoretisk kunskap högre status än praktisk. Politiker uttrycker ofta vikten av den förra, men betonar nästan aldrig betydelsen av att också högakta praktiska förmågor. Och detta har, vill jag hävda, konkreta och dåliga konsekvenser för många ungdomar.

Jag har mött många elever på högskoleförberedande program, och är övertygad om att det finns ett samhälleligt tryck på ungdomar att de ska välja högskoleförberedande program. Detta kombinerat med en nästintill oreglerad gymnasiemarknad har lett till ett överflöd av skolor som erbjuder denna typ av gymnasieprogram för att möta detta behov. Denna utveckling gör att alla som ”vill” har möjlighet att läsa på högskoleförberedande gymnasieprogram.

Men en betydande andel av dessa elever som varje dag går upp, klär på sig och traskar iväg till skolan, gör det enligt min uppfattning med en stor klump i magen och med en växande insikt om att de hamnat i fel sammanhang. De vet dock inte hur de ska ta sig ur det, varför de låter dagar bli veckor, veckor bli månader och månader bli år.

Dessa elever möts av en vardag fylld av återkommande misslyckanden och en känsla av att aldrig känna sig duktiga eller tillräckliga. Vi lärare kan sällan göra stor skillnad, eftersom dessa elever saknar lust, ork eller förmåga för att möta de akademiska utmaningar som ingår i dessa högskoleförberedande program. Jag anser att många av dessa elever har hamnat där de hamnat, för att vi som samhälle valt att styra in dem på denna för dem själva olycksaliga väg. Och sen frågar vi oss varför den psykiska ohälsan skenar bland våra unga. Inte sällan så leds svaren in på att det är skolan som är orsak till denna utveckling.

Politikers missriktade välvilja i att få alla svenskar att läsa på högskolan får unga att tro att det är enda sättet att bli en fullvärdig medborgare.

Enligt min uppfattning är det inte skola och kunskapsinhämtande i sig som är felet, utan oförmågan att nyansera debatten om vad kunskap är och kan vara. Politikers missriktade välvilja i att få alla svenskar att läsa på högskolan får unga att tro att det är enda sättet att bli fullvärdig samhällsmedborgare. Vi måste förändra denna norm, och få unga att förstå att högskolestudier är bara ett av många sätt att skaffa sig kunskap på, och att det finns olika typer av kunskap.

Parallellt med en sådan normförskjutning, så måste vi samtidigt skapa intressanta och skräddarsydda gymnasieprogram som leder många unga direkt ut i arbetslivet. En bredare palett med yrkesförberedande gymnasieprogram kombinerat med en bättre matchning med individers intressen och styrkor, skulle komma att stärka individens syn på sin egen kompetens, vilket skulle komma att få positiva effekter på individens självbild och självkänsla. Och slutligen de ungas välmående.

När jag möter gymnasieelever som staplar misslyckanden ovanpå varandra, så ser jag det som min plikt att få dem att öppna ögonen och se verkligheten som den är. Jag vill få dem att våga trotsa det samhälleliga teoretiska kunskapsidealet, rannsaka sig själva i vad de gillar och vad de känner sig duktiga på, för att på så sätt hitta ett sammanhang som ökar sannolikheten för dem att lyckas och känna sig duktiga. Jag kan dock säga att det är väldigt svårt att få dessa unga att förstå att det finns andra vägar in i vuxenlivet än skolbänken.

Det tynger mig att se hur många elever slösar bort tre år av sin ungdom. De får aldrig chansen att känna sig duktiga, vilket leder till frustration som följs av indignation och resignation. Trots detta väljer de, med ett stukat självförtroende och självkänsla, att varje dag gå till skolan. Tre förlorade år senare står många studenter med ett examensbevis fyllt av underkända kurser. Kommer de verkligen att kunna sjunga om ”studentens lyckliga dagar”?

Jag manar till ett stopp av detta slöseri med mänskliga resurser. Vi måste sluta att idealisera högskolestudier och i stället idealisera kunskapen i sig själv, vare sig den är teoretisk eller praktiskt. Att få lära sig saker och bli duktig på det, är viktigare än vad man lär sig och blir duktig på. I många sammanhang högaktas mångfald. Det är dags att sådan högaktning också kommer kunskap till del.

Vuxna måste i ett tidigt skede våga vara ärliga mot våra unga och levandegöra alternativen på ett attraktivt sätt.

Henrik Lundgren är lärare i företagsekonomi, juridik och psykologi.