Bild: Flickr
Bild: Flickr

AP-fonderna är utsatta för börsens svängningar och pensionspengar investeras i omoraliska företag. Hur AP-fondernas pengar ska användas är en klassisk höger-vänsterfråga. Trots börsfallet råder stiltje i debatten.

AP-fonderna förvaltar nära 900 miljarder kronor av våra pensionspengar åt svenska folket. När finanskrisen slog till 2008 resulterade det i sänkta pensioner. Sedan dess har allt fler börjat ifrågasätta AP-fondernas placeringsfilosofi. Investeras pengarna på rätt sätt?

En av kritikerna är Per Lindvall, ekonomijournalist på Svenska Dagbladet. I en artikel i juli konstaterade han att ”AP-fondernas placeringsmodell till stora delar varit ett fiasko”. Under de tio år som det nya pensionssystemet har funnits har till exempel avkastningen på AP-fondernas utländska aktieinnehav varit negativt (!). I stället, skriver han, borde man bredda synen på AP-fonderna och investera våra pensionspengar i projekt som skapar långsiktig tillväxt. Tågsatsningar, till exempel.

Lindvall, liksom många andra, menar att ett av problemen med pensionsfonderna i dag är bristen på långsiktighet. Men en annan fråga, som är minst lika viktig, handlar om etik och moral.

En färsk genomgång av Riksdagens utredningstjänst, beställd av Vänsterpartiet, visade att AP-fonderna har investerat i ett 30-tal bolag som är svartlistade. Anledningen är att de har kränkt mänskliga rättigheter eller ägnat sig åt miljöförstörande verksamhet. AP-fonderna har bland annat investerat i antifackliga Wal-Mart och i oljebolaget Shell, som kritiserats hårt för sin verksamhet i Nigeria.

Även Miljöpartiet vill förändra AP-fondernas investeringsfilosofi. De gröna vill att pensionsfonderna överhuvudtaget inte ska få investera i bolag ”med fossil energi som huvudsaklig inriktning”.

Att vilja använda våra pensionspengar till järnvägsinvesteringar eller satsningar på förnyelsebar energi låter kanske okontroversiellt. Likaså att AP-fonderna inte ska växa på bekostnad av att fackliga rättigheter kränks. Men att ”styra investeringar” är politiskt sprängstoff.

Ett tydligt exempel är reaktionerna på regeringens beslut 2009 att AP-fonderna skulle verka för bonusstopp i de företag där man ägde aktier. Flera borgerliga riksdagsledamöter gick öppet ut och sågade regeringens agerande. Andra opinionsbildare på högerkanten fyllde på. ”Det var just grov politisering av det här slaget som borgerliga debattörer varnade för under löntagarfondsmotståndet”, menade Svenska Dagbladets ledarsida.

Det hela är i grunden en klassisk höger-vänsterfråga. Tror man att fria marknader genererar det bästa resultaten – eller är politisk styrning också nödvändigt? Frågan är därför inte varför människor tycker olika om våra pensionspengar. Snarare är det märkligt att skiljelinjerna inte syns tydligare i den politiska debatten.

En viktig förklaring är den blocköverskridande överenskommelse mellan S, C, FP, KD och M om pensionssystemet, som nu har gällt tio år. De flesta frågor handhas av de fem partiernas företrädare i pensionsgruppen – utan öppen debatt. Gruppens mål är konsensus.

Men just nu faller börsen. ”Pensionsbromsen” riskerar att slå i igen. Investeringsbehoven i den svenska ekonomin blir bara större. Frågan är om inte de rödgröna borde försöka få till en riktig politisk debatt om AP-fonderna.

För vad ska vi egentligen göra med pengarna?