Film Bernardo Bertoluccis Fascisten, som varit inspirationskälla till Gudfadernfilmerna och som kallats “en av de snyggaste filmerna som någonsin gjorts”, visas just nu på SVT Play. Jon Andersson har sett om den.
Marcello (Jean-Louis Trintignant) vill leva ett normalt, lugnt och tryggt liv. I 1930-talets Italien innebär det att vara involverad i fascistpartiets verksamhet. Något Marcello också blir då han går med på att infiltrera och döda professor Quadri (Enzo Tarascio), antifascist och tidigare lärare och mentor åt Marcello. Ett mord som ska äga rum under Marcellos bröllopsresa i Paris, där Quadri lever i exil. Det är anslaget i Bernardo Bertoluccis klassiska film Fascisten (1970) som just nu går att se på SVT Play.
Marcello är ingen övertygad fascist
Man brukar säga att historiska filmer säger mer om sin tid än om tiden de utspelar sig i. Det ligger nog något i det. De historiska filmer som håller över längre tid har dock ofta ett mer universellt budskap, bakom den historiska fasaden. Fascisten är just en sådan film. Något som gör att den fortfarande är så sevärd 50 år efter att den kom ut. Visst säger den något om det klimat som rådde i Italien under 30-talet, men filmen skulle egentligen kunna utspela sig i vilken auktoritär stat som helst under vilken tidsperiod som helst. Marcello är ingen övertygad fascist utan han ansluter sig endast till ideologin för att han vill göra karriär. För att lyckas med det är han till och med villig att medverka till mord.
Marcello är fascist för att samhället säger åt honom att vara det inte för att han nödvändigtvis tror på dess idéer.
Därför är egentligen filmens originaltitel Il Conformista – Konformisten – mer lämpad att beskriva filmens huvudkaraktär. Marcello är fascist för att samhället säger åt honom att vara det inte för att han nödvändigtvis tror på dess idéer. En stor skillnad mot Marcellos underordnade Manganiello (Gastone Moschin) som i slutet av filmen uttrycker sin avsky mot judar och homosexuella, vilka enligt honom borde skjutas, helt i enlighet med den fascistiska ideologin. Det är också det som gör Marcello till en intressant karaktär. Under hela filmens gång visas tecken på hans ambivalens inför uppdraget och in i det sista är det osäkert om han kommer att fullfölja det.
Fascisten är en visuell njutning
Men Fascisten är mycket mer än bara en exposé över en mans karaktär och hans förhållande till en auktoritär ideologi. Den är också en visuell njutning. Filmen var den första av många samarbeten mellan Bertolucci och fotografen Vittorio Storaro. Ett samarbete som förutom Fascisten även skulle innefatta andra visuella mästerverk som 1900 och Den siste kejsaren.
Storaro och Bertolucci skapar fantastiska bilder med hjälp av ljus, kameravinklar och färger. Helbilderna på Marcello när han rör sig i myndighetsbyggnaderna med dess grandiosa arkitektur och konst får symbolisera den lille mannen och hans roll som en kugge i det fascistiska maskineriet. Den blåtonade färgen när Marcello och Manganiello befinner sig i bilen på väg att utföra sitt uppdrag kontrasteras mot de varma färgerna i de parisiska danssalongerna. Och så snart det finns ett fönster används det för att projicera speglingar och reflektera skuggor och ljus på väggar och i karaktärernas ansikten.Symboliken i skuggbilden som dyker upp på väggen och lika snabbt försvinner då Marcello och Quadri pratar om Platons grottliknelse i professorns arbetsrum, är det kanske tydligaste exemplet på det.
Någon som var särskilt imponerad av filmen var Francis Ford Coppola. Det syns inte minst i Coppolas
Gudfadern och Gudfadern II som kom några år efter Fascisten.
Filmen har hyllats av kritiker genom åren, inte minst för dess visuella egenskaper. Filmskribenten Ben Sachs kallade till exempel 2017 filmen för “en av de snyggaste filmerna som någonsin gjorts” i en artikel i The Chicago Reader. Men även Bertoluccis filmkollegor var imponerade av filmen. Det gällde inte minst den nya våg av amerikanska filmskapare som kom fram på 1970-talet under beteckningen “New Hollywood”, med regissörer som Francis Ford Coppola och Martin Scorsese i spetsen. Någon som var särskilt imponerad av filmen var Francis Ford Coppola. Det syns inte minst i Coppolas Gudfadern och Gudfadern II, som kom några år efter Fascisten. Den amerikanske regissören var så imponerad av bildspråket att han senare kom att anlita Vittorio Storaro som fotograf till Apocalypse Now.
Fascisten är dessutom magnifikt berättad ur olika tidsperspektiv som alla leder mot filmens dramatiska crescendo. Lägg därtill fantastiska skådespelarinsatser från Trintignant, Moschin och Stefania Sandrelli, som Marcellos fru Giulia. Bertolucci, som dog 2018, skulle komma att göra flera utmärkta filmer under sin långa karriär. Men ingen lika bra som Fascisten. Jag uppmanar alla att se filmen innan den försvinner från SVT Play nästa söndag. Själv ska jag se till att beställa den nya DVD-versionen i 4K, som kom ut tidigare i år. Fascisten är en film som tål att ses om.
Fascisten går att se på SVT Play till söndag 20 augusti.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
