By DTRocks - Own work, CC BY-SA 4.0, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=47762314

Den engelske ekonomijournalisten Paul Mason dödförklarar, än en gång, dagens ekonomiska system.

År 1892 såg den tyske marxisten Karl Kautsky att kapitalismen höll på att få slut på marknader att expandera till: »i dag finns det knappast några marknader kvar«. De små kriserna skulle eskalera till en enda stor kris som skulle bli kapitalismens slut. 1898 såg marxisten Rosa Luxemburg samma sak och väntade en snar ”explosion, en kollaps”.

1913 förklarade marxisten Rudolf Hilferding hur kapitalismen nu nått sitt »högsta och mest abstrakta stadium«, finanskapitalismen, och inte kunde gå längre. På 1970-talet var det »senkapitalism« som blev en ny formulering av samma idé: nu har kapitalismen inte långt kvar. I vår tid har bland andra Immanuel Wallerstein och Giovanni Arrighi hängt i och omformulerat dödförklaringen av kapitalismen.

Att Kautsky, Luxemburg, Hilferding med fleras förutsägelser över tid har överspelats avskräcker inte den engelske ekonomijournalisten Paul Mason från att i sin nya bok Postcapitalism än en gång dödförklara dagens ekonomiska system. Vad är det då som enligt Mason nu kommer få ett system som anpassat sig i ett par hundra år att falla?

Hans grundargument är att informations- och kommunikationsteknologin (IKT) bär på en icke-kapitalistisk potential, till och med en icke-kapitalistisk tendens. Det är en vanlig tanke på högerkanten att IKT och ny teknologi i allmänhet passar som hand i handsken med nyliberalismens »fria marknader«. Men i bokens intressantaste kapitel argumenterar Mason för det motsatta: att IKT underminerar prismekanismen som marknadsutbytet bygger på, och öppnar för en ekonomi av överflöd och fri fördelning.

I underhållande passager går han igenom managementguruer som i den typ av nationalekonomiska böcker som framför allt säljs på flygplatser hävdar att internet och allt det där i dag orsakar övergången till vad man med Marx termer skulle kalla ett nytt produktionssätt; Mason är benägen att hålla med, även om hans nya modell är »postkapitalism« snarare än en »delningsekonomi« eller liknande.

Varför skulle då dagens informations- och kommunikationsteknologiska revolution leda till ett icke-kapitalistiskt samhälle? Mason har här två argument, och jag tycker inte att något av dem är övertygande.

Det första är rent teknologiskt: varor som består av information kan delas oändligt utan att förbrukas. Ett av hans tidsenliga exempel här är den massiva nedladdningen av ett avsnitt av Game of Thrones säsong två; miljoner människor världen över kunde ladda hem avsnittet samma kväll utan att det »tog slut«, så att säga. Möjligheten till fri delning undergräver vidare prismekanismen just genom att göra det svårare att kontrollera tillgången till varorna, och när prismekanismen inte fungerar så fungerar inte marknaden, och fördelningen blir fri.

Mason säger själv på ett ställe i boken att han tycker att den mest intressanta saken i dagens ekonomi är »free stuff«. Just den stora entusiasmen för »gratis saker«, informationsprodukter som kan delas gratis på internet, får honom att helt bortse från saker som faktiskt inte går att dela på det sättet, fundamentala saker såsom mat. Men det kommer behövas mat också i postkapitalismen och Masons analys, så fokuserad på nya spännande it-branscher, har därför här ett seriöst problem i form av en stor blind fläck.

Ett annat uppenbart problem för hans IKT=ickekapitalism-tes, nämligen att Apple, Microsoft och andra företag i dag på ett ytterst kapitalistiskt sätt tjänar pengar på den typ av varor och tjänster som Mason menar undergräver kapitalismen, går han däremot i clinch med. Mason lägger fram politiska förslag för hur denna typ av informationskapitalism kan undergrävas för postkapitalistiska syften.

Den andra komponenten i hans tekno-optimistiska story om övergången till postkapitalism handlar om vad för människor som ska leda vägen till postkapitalismen. I den klassiska marxismen var det förstås arbetarklassen som var det historiska subjekt som skulle avskaffa kapitalismen och skapa ett nytt produktionssätt; detta tror inte Mason på. Hans syn på arbetarklassen under 1800- och 1900-talen är klichéartad och bekvämt samtida, av typen »då var arbetarklassen helt homogen och hade jättelätt att organisera sig och enas, men nu har den plötsligt blivit heterogen och då är alla gamla lösningar överspelade«.

Var och en som läst på lite om arbetarhistoria, t. ex. i Selina Todds utmärkta The People: The Rise and Fall of the Working Class 1910–2010 som jag recenserade i Arena nr 6/2014, vet att klichén om den en gång homogena och »enkla« arbetarklassen i industrisamhället är just en kliché och efterhandskonstruktion. Inte desto mindre avfärdar Mason arbetarklassen som revolutionärt subjekt och vänder sig i stället till uppkopplade unga storstadsbor, som han av oklara skäl menar kommer vilja överskrida kapitalismen eftersom de … älskar internet så mycket?

Ja, det är oklart; jag hade gärna velat se några opinionsmätningar och några kultursociologiska studier om detta för att tro på Masons tes. I stället kommer jag fortsätta tro att det inte finns något särskilt socialistiskt med internet och att det kommer fortsätta att gå utmärkt att tjäna pengar på kapitalistiskt vis också i ett än mer uppkopplat samhälle.

Masons tankemässiga genvägar, där han gör det enkelt för sig själv och utan särskilt god argumentation väljer att ta för givet saker som är svåra att tro på, stör på flera ställen. Som när han tar för givet att en viss nationalekonomisk studie som spekulerat i att 44 procent av alla jobb kommer automatiseras bort har exakt rätt, vilket han menar ger stöd åt hans förslag om medborgarlön. Eller när han tar för givet att en analys från 2010 om att 60 procent av världens nationalstater kommer vara i finansiell kris år 2050 på grund av åldrande befolkningar (bekvämt bortser han i detta antagande från alla de resonemang om teknologins befriande potential som han för i resten av boken) stämmer, vilket legitimerar något annat av Masons politiska förslag.

Det finns också stora luckor i hans resonemang. Den mest uppenbara är att medan han 273 sidor in i boken konstaterar att »stater är enorma enheter«, så har han fram till dess helt bortsett från frågan om staten så som den ser ut i dag!

I många diskussioner – mer sociologiska, mer skandinaviska – om övergångar från kapitalism har den offentliga sektorn, välfärdssektorn där produktion inte sker för vinst och fördelningen inte sker efter köpkraft, setts som en icke-kapitalistisk eller till och med en anti-kapitalistisk faktor i dagens samhälle, och som en självklar faktor att räkna med när man ska fundera på övergången från kapitalism till vad Mason skulle kalla postkapitalism. Men här saknas den aspekten helt.

Det har nog framgått att Postcapitalism är en essä i grandios skala, yvigt genomförd. Då har jag ändå inte tagit upp Masons (rätt standard) analys av nyliberalismens kris, hans svajiga exkursioner i ekonomisk-historisk teori om hur ekonomin utvecklas i långa vågor, hans försvar för Marx arbetsvärdelära, de valhänta exkursionerna i arbetarhistoria, eller det i slutändan rätt beskedliga programmet med politiska reformer i »postkapitalistisk« riktning (medborgarlön, internet överallt, bankreformer etc.).

Att läsa Postcapitalism har varit intressant och stimulerande men med tanke på de många hålen i resonemangen, så blir det bestående intrycket ändå att just ha läst ett ovanligt fint paketerat och intelligent men delvis ogenomtänkt kompendium till en marxistisk studiecirkel hållen på universitetet nästa vecka av en eller annan marxistisk studentgrupp.

Erik Bengtsson är ekonomhistoriker vid Lunds universitet.

Detta är en text publicerad i #1 2016 av Magasinet Arena. Vid citering, referera till Magasinet Arena. Du kan köpa numret digitalt här