Håkan A Bengtsson Foto: Jenny Lindahl

En stenrik kapitalist återvänder till sitt gamla hemland för att samla vänstern i det nära förestående valet. En ny serie? Nej, Grekland i dag. Håkans hörna återvänder till de politiska seriernas värld, och hur de samspelar med den dramatiska verkligheten. 

Tobias Billström missade toppmötet med EU:s utrikesministrar i Kiev. Det skulle bli ett ”historiskt möte” om EU:s stöd till Ukraina. Men Billström var alltså inte där. Han stoppades på gränsen mellan Polen och Ukraina eftersom han hade glömt sitt pass. Utrikesdepartementet har meddelat att det ”uppstod ett logistiskt hinder” men tillägger att UD inte ”kommenterar detaljer om statsrådets resor”. Det diplomatiska språket har sina egenheter. Billström själv försäkrar att ”det kommer inte att hända igen”.

Alltså, det kommer inte att uppstå några logistiska hinder framöver. Tack för det. Vem behöver politisk satir och fiktion när verkligheten är pikant och genant?

Och många filmer om politik ligger numera nära verkliga händelser, eller återger rentav bara vad som hänt rakt av. Som Channel Fours ”Partygate”, som skildrar en av Storbritanniens värsta och mest pinsamma skandaler (15 datumangivna fester gås igenom). Den sändes några dagar innan Tories partikonferens denna vecka. Varje höst håller de politiska partierna sina konferenser. Den massmediala uppmärksamheten är enorm. Det handlar inte så mycket om att fatta beslut och diskutera vägval som om att deklamera och deklarera. Torypartiet vill förstås inte att allmänheten blir påmind om alla de olagliga festerna på 10 Downing Street under pandemin, som sedermera ledde till att Boris Johnson avsattes som premiärminister och partiledare och sedan också förlorade sin plats i underhuset. 126 personer i regeringskansliet bötfälldes, inklusive Boris Johnson och hans hustru.

Han var och är en typisk företrädare för upproret mot eliten

 

Även den nuvarande premiärministern Rishi Sunak fick böter. Men det var modesta böter. Många ”vanliga” medborgare fick betala 10 000 pund eller mer för att ha brutit mot pandemilagarna. På 10 Downing Street skickades medarbetare till Westminster Tesco Express med rullbara resväskor för att fylla på med vinflaskor. Och det hela gick uppenbarligen vilt till. Vin spilldes på väggarna! En barngunga gungades sönder. Det var mindre gräl som ska ha urartat till rena rama fylleslagsmål. Polisen fick vid något tillfälle rycka ut för att kolla vad som hände. Boris Johnson är här gestaltad och filmad bakifrån, och spelar en biroll. Fokus ligger på hans politiska medarbetare och tjänstemän som skötte landet dagtid, men som festade fett nattetid.

The Guardian beskriver ”Partygate” som en dokumentation av en period i landets historia som måste karakteriseras som en ”nationell skam”. ”Partygate” kan ses som en del i ett slags trilogi, där den andra delen var ”This England” om pandemiåren, där Kenneth Branagh spelade Boris Johnson. Pandemipolitiken växlade från ”låt gå” till en extrem nedstängning, båda med förödande följder. Och var inte den första delen ”Brexit: The uncivil war” om brexitomröstningen. Där spelade förstås Boris Johnson också en avgörande roll. Men här är det Dominic Cummings som står i centrum, genialt gestaltad av Benedict Cumberbatch. Cummings var en kampanjmakare som sluggade vilt och som inte skydde några medel för att nå sina mål. Han föraktade den politiska eliten och allt som kan förknippas med Westminster. Han var och är en typisk företrädare för upproret mot eliten, eller föreställningen att eliten är korrupt och inte vill ställa allt till rätta. Sedermera blev han nära medarbetare till Boris Johnson och drev igenom brexit med synnerligen tvivelaktiga metoder. Innan de blev ovänner. Även han bröt gravt mot pandemilagarna, förstås. De här tre dramatiseringarna är en dokumentation inte bara av en politikers uppgång och fall (Boris Johnson), utan av ett lands moraliska, politiska och ekonomiska förfall. De kastar alla en lång skugga över det konservativa partiet när partiet nu samlas till konferens, mot en fond av historiskt sett katastrofalt låga opinionssiffror.

Detta är en påminnelse om att jag glömde några fantastiska filmer och serier om politik, när jag skrev om de bästa, för några veckor sedan: https://www.dagensarena.se/opinion/de-basta-serierna-och-filmerna-om-politik/

Det är alltid vanskligt att borra ner sig i ett ämne, eftersom det dyker upp saker man glömt eller missat. Tusen tack för alla tips.* Några har jag sett och andra ska jag försöka se.

Men jag förstår inte hur jag kunde glömma ”Alice och borgmästaren”, som jag skrev om här för ett par år sedan. Den handlar i grunden om politikens kris eller mer specifikt om vänsterns kris utifrån en socialistisk borgmästare som varit med länge, men som nu är deprimerad och less på livet. Och som saknar idéer om vad han ska göra nu. Någon kommer på den ljusa idén att anställa en ny politisk medarbetare som kanske skulle kunna skaka nytt liv i den gamle politikern. Alice verkar inte ha någon plan och har ingen vidare politisk erfarenhet, allra minst några egna karriärplaner. Kanske är det just därför hon kan vara uppriktig och säga hur det i själva verket förhåller sig. I kontrast till den blablabla-kultur av innehållslösheter som ofta präglar dagens politiska liv, där talepunkterna blivit substanslösa, där orden inte biter, där välviljan och slagorden inte motsvaras av konkreta förslag som kan ändra något i det verkliga livet. Allt detta skapar ett utrymme för populism och hårda konflikter om skitsaker. En tidigare pojkvän till Alice säger att vänstern har blivit irrelevant, medan den radikala högern plockar upp det som tidigare var vänster, från exempelvis Orwell och Pasolini, och ger det en ny innebörd. Vilket lämnar vänstern blottställd. För det som högern säger måste man ju vara emot, eller?

”Wag the dog” är en politisk satir om en president som fabricerar ett krig för att få väljarna att glömma en sexskandal. En Hollywoodregissör enrolleras för att rädda en politikerkarriär. Den bygger på romanen ”American Hero”. Och nog har det hänt att amerikanska politiker gjort militära aktioner när opinionsläget varit prekärt! Och det kan aldrig gå fel med Dustin Hoffman och Robert De Niro i huvudrollerna.

Sedan förmörkades Clintons presidentperiod av hans erotiska aktiviteter i Ovala rummet

 

”Game change” från 2012 fokuserar på Sarah Palins roll som ”running mate” (vicepresidentkandidat) till John McCain 2008. Den baseras på en bok om faktiska händelser under valrörelsen. Sarah Palin, som spelas av Julianne Moore,  beskrivs som okunnig och arrogant. Men Obamas seger och McCains förlust är också början på Republikanernas resa mot de politiska tassemarkerna på ytterkanten. Under sitt tal på valnatten efter Obamas seger fick Sarah Palin mer applåder än John McCain. Hon varnas av partiets rådgivare för att låta sig kidnappas av extremister. Och sedan kom Donald Trump. Och där och här är vi nu.

Det har förstås varit turbulent även på den demokratiska sidan under årens lopp. ”Tanner ’88” är den legendariske Robert Altmans film baserad på historien om Gary Harts uppgång och fall. Hart var en lysande stjärna och betraktades som en potentiell president. Det var lite Kennedyvibbar över honom. Under primärvalen inför presidentvalet 1988 låg han bäst till. Men hans många utomäktenskapliga affärer kom ifatt honom och han drog sig tillbaka och återgick till sitt arbete som advokat. Skandalen skildras också i ”The Front Runner” som kom tjugo år efter det dramatiska avhoppet. Bill Clinton omgärdades också av sex- och otrohetsskandaler, som briserade just under själv kampanjen, men han överlevde mot alla odds och blev president 1992. Kanske hade hans medarbetare lärt sig av Harts misstag hur den här typen av historier ska hanteras? Men sedan förmörkades Clintons presidentperiod av hans erotiska aktiviteter i Ovala rummet.

 

I Norden är det ju danskarna som sticker ut i positiv bemärkelse när det gäller drama om politik. Förutom ”Borgen” har jag fått tips om ”Den tredje makten” (Kongekabale) som ska ha inspirerat till ”Borgen”. När ”Midterpartiets” partiledare skadas i en bilolycka utbryter en maktkamp i partiet, en skandaltråd kopplas till landets blivande statsminister. ”Statsministern – Helle Thorning-Schmidt” är en ren dokumentär. Hon vann ett val och satt bara en period, till skillnad från Mette Frederiksen som nu är inne på sin andra mandatperiod, men för att överleva valde hon att göra upp med och regera tillsammans med sina värsta konkurrenter på högersidan. Fast Frederiksen står till vänster i sitt danska socialdemokratiska parti, medan Helle Thorning-Schmidt stod mer i mitten eller till höger. Hon var Danmarks första kvinnliga statsminister. Dokumentären skildrar den politiska elitens och mediernas fördomar mot henne som kvinnlig politiker. Och förstås kokade det också ner till maktkamp inom och mellan partierna. Ett intressant norskt exempel är ”Oljeberget”, en dokumentär som följer Jens Stoltenberg inför valet 2005 under en flera år lång resa genom Norge, vars syfte är att återerövra statsministerposten. Han hade förlorat valet 2001, efter att ha tagit över efter en intern turbulens och maktkamp i Arbeiderpartiet. Han distanserade sig något från ”den tredje vägen”, vann valet 2005 och satt sedan i åtta år. Sedan blev det Nato för Stoltenbergs del.

BBC-serien ”Blair & Brown. The New Labour Revolution” är en fem timmar lång dokumentär med långa intervjuer med de centrala spelarna i Labour under 90- och 00-talet. Den finns till fritt beskådande på Youtube. Tony Blair gjorde den evige förloraren Labour till ett parti som lyckades vinna tre val i rad. Sedan tog Gordon Brown över och förlorade 2010. Detta är historien om två politiker som kompletterar varandra och tillsammans är oslagbara, men som också konkurrerar och blir varandras bästa fiender, och förstör för varandra. De gör livet till ett helvete för sina politiska medarbetare. Det blir en ständig maktkamp och ett revirpinkande mellan ”blairiter” och ”browniter”. De här ständiga striderna ledde sedan till att Tory kunde komma tillbaka till makten. Det är först nu 13 år senare det ser lite ljusare ut för Labour.

Nu vill han förverkliga ”den grekiska drömmen”

 

Intern maktkamp leder ofta vill valnederlag. ”The Deal” handlar om den omtalade överenskommelsen mellan Blair och Brown om vem som skulle bli partiledare. Brown var den mer erfarna Labourpolitikern. Men det visade sig att Blair hade bredare stöd och väl var mer ”likable” och ”gick genom rutan”. De ska ha kommit överens om att Blair skulle bli partiledare först men att Brown senare skulle få ta över. Han fick vänta länge och blev uppenbarligen allt mer frustrerad. Det dröjde ända till 2007 innan Blair ”självmant” lämnade över till Brown. Det var kort sagt ett partnerskap med dubbla känslor, de var framgångsrika ihop men gick vilse var för sig. Den där överenskommelsen inför partiledarvalet 1994 träffades under en middag på restaurangen Granita i Islington. Restaurangen är stängd sedan ett antal år. Och Brown och Blair är sedan länge historia.

En annan lysande serie om vår tids politiska konvulsioner är ”1994” som handlar om Forza Italia framväxt och Silvio Berlusconis första period som premiärminister och den andra republikens födelse 1994, då det gamla partisystemet med ett starkt kristdemokratiskt och ett starkt kommunistiskt parti av en rad olika skäl imploderade. Silvio Berlusconi är nu död. Men han var det första exemplet på framgångsrika konfrontatoriska och populistiska politiker som nu är så vanliga runt om i västvärlden. Och Italien styrs numera av en premiärminister som har postfascistiska rötter.

 

Med andra ord, verkliga händelser räcker långt för den som vill skapa politisk dramatik. Men ibland gäller det omvända. Att fiktionen spiller över på politiken som sådan. I den ukrainska tv-serien i tre säsonger och långfilmen ”Folkets tjänare” spelar Volodymyr Zelenskyj en historielärare som av en slump blir president och tar sig an oligarkerna (de är inte bara ett ryskt fenomen). Sedan blev serien verklighet när Zelenskyj valdes till president 2019. Tre år senare invaderade Ryssland Ukraina.

Här några ingredienser från verkligheten till en kommande dramaserie eller möjligen en dramakomedi: En person utan några kopplingar till ett vänsterparti väljs till partiledare. Partiet har förlorat två val i rad. Personen i fråga har inte någon politisk erfarenhet. Han flyttade till USA för 20 år sedan. En månad innan partiledarvalet flyttar han hem till sitt gamla hemland. Partiet i fråga skapades av alla möjliga små vänstergrupper och partier, från anarkister, gröna och maoister till trotskister, men har sedan attraherat allt från reformerade kommunister till besvikna socialdemokrater. Nu vill den nya partiledaren göra om partiet till ett ”big tent”, ungefär som Demokraterna i USA, och förflytta partiet till mitten. Den nye partiledaren är gay och tar med sig sin amerikanska sambo som han lever i partnerskap med till sitt gamla hemland.

Han är snygg, stilig och välklädd. Och han har jobbat på Goldman Sachs och har skapat ett rederi för alla sina pengar. Han har, säger han, sett kapitalismen från insidan, och därför förstått att hjärtat sitter till vänster.

Landet vi talar om är Grekland. Nu vill han förverkliga ”den grekiska drömmen”. Det vill säga en variant av den amerikanska drömmen. Bara detta med rederier har en särskild laddning i ett land med en lång historia med stora, rika och mäktiga rederiägare, tänk på Onassis. Vi  talar alltså om vänsterpartiet Syriza, och den nya partiledaren heter Stefanos Kasselakis. Han valdes med ett brett stöd i en medlemsomröstning. Gamla medlemmar säger sig vara i ”total chock” och förklarar att detta är slutet på Syriza som ett vänsterparti. Hur det här slutar är svårt att förutse. Flipp eller flopp? Partier som krisar och förlorar val tenderar att byta fot och strategi. Syrizas stöd har nästan halverats sedan partiet blev regeringsbärande under EMU-krisen och socialdemokratiska Pasok föll samman.

Kan Syriza bli en sitcom tagen direkt från det verkliga livet? Ja, varför inte. Politiken är stadd i ständig förändring. Snart är väl de som gör dramatik av politik överflödiga.

Håkan Bengtsson

*Stort tack till Johan Enfeldt, Jan Sundling och Sven-Eric Söder för tips och inspel.