Den tidigare brittiske finansministern Dennis Healey är ihågkommen för ett bevingat ord: ”Om du är nere i ett hål, sluta att gräva”. Men att gräva ner sig djupare är precis det som Europa just nu gör. I onsdags kapitulerade Portugal och begärde att bli undsatt av EU och IMF för att klara de exploderande räntekostnaderna på sina lån. Och som levde Europeiska Centralbanken (ECB) på en annan planet höjde man dagen efter sin styrränta.

En höjd ränta passar bra för Tysklands ekonomi, som går som tåget, medan höjningen ser ut att fördjupa stagnationen för skuldtyngda euroländerna Grekland, Irland, Portugal och Spanien. Inte blir det den vägen färre arbetslösa i Spanien (idag 20 procent) och lägre antal unga portugisiska akademiker som inte får jobb (30 procent). Ett Europa i två hastigheter – vem har bestämt att vi ska ha det?

Centralbanker har en tendens att springa åt samma håll samtidigt. Nu blev ECB först med att höja räntan efter finanskrisen, där USA och Storbritannien alltjämt tvekar. Den svenska riksbanken följer antagligen på tisdag i nästa vecka signalerna från Frankfurt. Men vad blir den samlade effekten av räntehöjningar i kombination med den våg av konservativa budgetneddragningar, som sköljer över Europa? Jo, att många som redan är nere i ett djupt hål, bara gräver sig djupare ner.

I Storbritannien är ingen tillväxt i sikte, och detta redan innan högerregeringens besparingar ens börjat att bita. Tredubblade universitetsavgifter och sämre villkor för kroniskt sjuka står på programmet. Greklands nationalprodukt har på två år krympt med 6 procent och Irlands med 11. Ny infrastruktur som kunde ge tillväxt i Portugal skjuts upp.

Ingenstans i historien har det gått att spara sig till välstånd och budgetbalans. Budgetbalans är bara möjligt med tillväxt och tillväxt blir det inte med EU/IMF:s kommande paket till Portugal. Portugiserna får betala varenda euro med skyhöga räntor till ECB och IMF och diktat om ytterligare nedskärningar.

Den brittiske ekonomen John Maynard Keynes var en av arkitekterna bakom Bretton Woods och IMF, då man i en glänta av historien strax efter kriget gjorde upp med förlegade ekonomiska dogmer. Men det var knappast Keynes idé att IMF skulle slå folket och de folkvalda i bojor för att rädda skinnet på ansvarslösa banker.

Var finns den nye Keynes – han eller hon som i likhet med ekonomen ur historien är beredd att ta strid mot tanklösa nedskärningar och all annat konventionell visdom? Det var den striden som då gjorde att vi kom upp ur hålet, i stället för att gräva ner oss djupare.