När låneindrivaren IMF inte ville vara med tog långivarna själva hand om ruljangsen.

Vad hände egentligen när Grekland fick sitt tredje lånepaket från EU förra veckan? Den internationella valutafonden IMF vägrade ställa upp.

Trojkan är nu splittrad i sitt eget inbördeskrig. Tyskland vill kräva tillbaka varenda euro till långivarna (förr tyska banker, nu tyska staten). Medan IMF slåss för nedskrivningar för att Grekland ska kunna minska sin skuld under överskådlig tid.

Förhandlings- och mediekampen pågår inför öppen ridå.

Det är fascinerande att se hur IMF argumenterar för skuldnedskrivningar. För oss som minns IMF:s track record är det smått osannolikt. Otaliga är de utvecklingsländer som vittnat om fondens marknadsfundamentalism sedan 1980-talet. Fonden som skapades i den keynesianska tanken om att bistå krisande länder med lån för att de skulle kunna spendera sig ur kriser, kom under decennier att göra motsatsen: propsa på att det enda sättet att dra sig ur kriser var att strama åt ekonomin.

Fattiga länder skulle öppna upp sina kapitalmarknader (med katastrofala följder som till exempel i fallet Etiopien 1997 som Joseph Stiglitz beskriver i “Globaliseringen och dess kritiker”, Leopard förlag 2008). Östasienkrisen på 1990-talet förvärrades genom tvånget att hålla växelkursen konstant och tillåta stora kapitalutflöden så att internationella investerare kunde få ut sina lån innan ekonomierna kraschade.

Med IMF kom också kraven på att fler marknader än kapitalmarknader skulle öppnas upp för de stora västerländska företagen, som till exempel infrastrukturtjänster i Argentina.

Cynikerna betraktade IMF som G7-gruppens egen indrivare och affärsskapare. Lånen från de rika ländernas banker skulle betalas tillbaka och marknader skulle öppnas för västerländska företagsjättar. Inget pris var för högt att betala.

Men sen svängde USA vars finansdepartement av tradition styr IMF:s agerande. Med Obama-administrationen fick IMF en friare ekonomisk forskning, började oroa sig för ojämlikhet och förespråkade kapitalkontroller. Otänkbart för tio år sedan.

I dag är det Obama som ringer upp Merkel och ber Tyskland att inte ställa orimliga krav på Grekland och på så sätt förlänga euro-krisen.

Med Greklands tredje lånepaket är splittringen total. Visst kan en bidragande faktor till IMF:s skepsis vara att fondens finansiärer som USA och BRIC-länderna tröttnat på att ösa in resurser i ett industrialiserat EU-land som Grekland. Men IMF:s nya retorik talar ändå för att en mild vänstersväng ägt rum. En sväng som bidragit till att IMF inte längre styr förloppet i Grekland. Det tar de tunga långivarna själva hand om.

IMF:s forskning och retorik må ha svängt åt vänster. Kunskap utvecklas nu i ett mer fritt intellektuellt klimat. Men Grekland tycks ha liten nytta av intellektuellt stimulerande samtal i IMF:s korridorer. Långivarna har tagit över ruljangsen. Den verkliga makten fanns hela tiden någon annanstans.