V har blivit sin egen värsta fiende

Verkligheten är bördig jord för vänsterpolitik. Men politik är inte konsten att tycka rätt.

För att heta Vänsterpartiet är partiet förödande dåligt på vänsterpolitik.

Helgens stormöte med partimedlemmar från hela landet — Vänsterdagarna — utspelar sig i skuggan av darrigt opinionsläge och bubblande interna konflikter.

Det skulle ju inte bli så.

Inför riksdagsvalet förra året blåste nya vindar i Sverige. Allmänheten var trötta på Reinfeldts högergir och letade alternativ. V satsade allt på ett kort och gjorde vinster i välfärden till huvudfråga — ja, enda fråga. Valnattens triumf uteblev, partiet stod stilla.

De kalkylerade felbedömningarna har plågat partiet sedan dess. Till synes öppna mål har missats och viktiga chanser sumpats. Partiet står och stampar. Är det omöjligt att vinna väljare på vänsterpolitik i Sverige? Är partiets uppgift daterad, utraderad?

Tre tecken visar på motsatsen.

Sverige är det land i västvärlden där klyftorna, mätt som Ginikoefficient, ökat som snabbast de senaste decennierna. En arbetslöshet som i mitten av nittiotalet orsakade krisrubriker är numera norm. Och byggtakten har mer än halverats samtidigt som bostadsköerna sväller.

Verkligheten är utan tvekan bördig jord för en principiellt formulerad vänsterpolitik.

Problemet ligger inte så mycket i sakliga förhållanden som i att partiet blivit sin egen värsta fiende. Under sommaren har interna strider rasat inför öppen ridå samtidigt som ledande partiföreträdare hotas av uteslutning på grund av dubbelmedlemskap i ett trotskistiskt parti.

V mår inte bra. Ett parti med så stora ambitioner för samhället måste kunna sköta sin egen organisation bättre — och värdigare.

Läget är långtifrån unikt. Vänsterpartiets historia är fylld med fraktionsstrider, splittringar och inre stridigheter. Redan 1965 skissade C.H. Hermansson, då partiledare för sovjettrogna SKP, på ett nytt, allmänsocialistiskt parti bortom den rådande ortodoxin. Motståndet var kompakt.

Först trettio år senare skulle det kontroversiella K:et ryka ur namnet och partiet förnyas under Gudrun Schyman. Gamla dogmer rensades ut och fick ge plats för feminism och antirasism i kombination med en systematisk, strukturell kritik av S-regeringens krispolitik. 1998 kom belöningen: 12 procent av väljarstödet.

Lärdomen är viktig. Ett parti som upphör att förändra den ideologiska linsen efter samhället det verkar i är dömt att misslyckas. Politik är inte konsten att tycka rätt, utan att vinna allmänhetens förtroende för långsiktig förändring.

Vänsterpartiet har en viktig roll att fylla i svensk politik, inte minst som ideologisk sparringpartner till den rödgröna regeringen. Men då behövs ett ledarskap som lär sig att politik handlar om vad som händer i samhället. Inte på partimötet.