Som väntat straffade väljarna i helgens kommunval i Spanien regeringen för dess stora budgetnedskärningar. Högerpartiet, Partido Popular, som finns i opposition vann röster. Men framför allt tappade det regerande socialistpartiet, PSOE. Regeringspartiet gjorde sitt sämsta val sedan diktatorn Francos fall och demokratins genombrott 1978. I ännu ett land är det alltså högern som kan sägas vara finanskrisens vinnare. Eller är det bara en synvilla?

Det intressanta med den senaste veckans utveckling i Spanien är de ungas revolt. De kallar sig ”de upprörda”. Via Facebook och Twitter har de välorganiserat och fredligt ockuperat torgen i de flesta stora spanska städer. Där har man kunnat se arbetslösa med plakat som ”Spanien är ingen affär. Vi är inga slavar”. Andra har sagt: ”Vi vill ha riktig demokrati. Inte bara frihet för bankerna”. På statyn av kung Carlos III vid Puerta del Sol i Madrid hade någon satt fast en skylt: ”Vi är anti-idioter, inte anti-politiker”.

Det hindrar inte att ett återkommande tema i de ledarlösa manifestationerna är att socialisterna och högerpartiet är av samma skrot och korn. Två partier som ängsligt sneglar på varandra, på det sätt vi alla känner igen. De unga är frustrerade över att hur du än röstar i valet är det marknaden som triumferar, noterar Miguel-Anxo Murado i The Guardian.

Naturligtvis är man också upprörd över den djupa orättvisa som ligger i att folket ska betala för tyska och franska bankers oansvariga lånekarusell i deras land. Spanjorerna är inget folk av latmaskar som levt över sina tillgångar. Något som man ibland fått intrycket av när man läst den tyska skräptidningen Bild eller svenska Dagens Nyheter. När finanskrisen drabbade Spanien hade landet budgetöverskott och en liten statsskuld. Nu har arbetslösheten fördubblats. Bland de unga är den 43,5 procent. Inte konstigt att befolkningen protesterar eller emigrerar.

Ingen vet var proteströrelserna i Spanien eller i Portugal, där de unga kallar sig ”den desperata generationen”, kan komma att landa politiskt. Men demonstrationerna måste ändå betraktas som hälsotecken. För demokrati innebär inte bara att rösta vart fjärde år, utan också att kunna göra sin röst hörd.

Det stora hotet mot demokratin ligger i att det blir så tyst, så tyst, i spåren på de i hemlighet framförhandlade nedskärningspaketen som EU, ECB och IMF ställer som villkor för sina nödlån. Regering och opposition i Portugal har inför parlamentsvalen i juni fått lova att båda ställa sig bakom besparingarna. Men hur mycket demokrati blir det, om det inte får finnas olika röster, och besluten i praktiken fattas i Berlin?