Mycket talar för att det under veckans toppmöten ännu gång blir ett uppskov med EU:s omtalade bankunion. Det finns en rad juridiska, praktiska och politiska invändningar.

Sverige och andra som står utanför euron riskerar att bli utan inflytande. Ändå har behovet av en tuff överstatlig europeisk banktillsyn aldrig varit större än nu. Det visar exemplet med de tyska bankerna.

Dessa bankers tillgångar var häromåret 7 600 miljarder euro, tre gånger mer än landets samlade BNP. Men bankerna hade bara 350 miljarder euro i eget kapital.

I orostider är det inte mycket att sätta emot, men tyskarna har med näbbar och klor förhindrat insyn i sitt egensinniga sätt att räkna det egna kapitalet, som strider mot globala bankregler.

Konsekvenserna av detta är att åtskilliga av sparbankerna och de regionala bankerna, Landeskassen, har varit konkursmässiga. Fyra av landets större affärsbanker har fått räddas av staten.

Det var för att skydda de tyska bankernas usla lån till Grekland, Irland, Portugal och Spanien, som Angela Merkel pekade ut dessa länders sätt att sköta statsfinanserna som huvudorsaken till problemen. EU:s krisbekämpning har i sin tur byggt på denna tyska bluff.

Bara en tysk affärsbank har ansetts vara konkurrenskraftig, Deutsche Bank.  Chefen där tills nyligen, Josef Ackermann, har därför haft Merkels öra, och rentav deltagit i ett av EU:s toppmöten – en bild av hur EU-politikerna suttit i finanskapitalets knän.

Men i förra veckan visade det sig att Deutsche Bank inte var annorlunda. Då avslöjade Financial Times att man via olika matematiska manipulationer dolt 12 miljarder euro i förlustaffärer under den stora finanskrisen.

Skulle bristerna ha avslöjats då skulle också Deutsche Bank sällat sig till de banker som behövt undsättas på skattebetalarnas bekostnad.

Den amerikanska bankmyndigheten SEC utreder nu de stora risker som banken tagit, efter att tidigare anställda slagit larm. De har vänt sig till amerikanerna, därför att den tyska finansinspektionen varit med på interna möten och godkänt skumraskaffärerna, liksom revisorerna.

I ljuset av detta blir det begripligt att de tyska bankerna bekämpat planerna på en bankunion och att den tyske finansministern Wolfgang Schäuble vill skjuta upp beslutet om en sådan.

Vad det här visar är att det verkligen behövs en tuff överstatlig europeisk bankinspektion, men att vi knappast kommer att få en sådan. Det lutar åt en europeisk tillsyn, som i allt väsentligt får lita till de nationella bankinspektionerna. Som vi sett brukar de vara lojala med och skydda ”sina” problembanker. Bankunionen kan bli en flopp.