Storregioner kan leda till ökat självstyre och att beslut flyttas närmare medborgarna, skriver Klara Holmin, Miljöpartiet de Gröna Göteborg.
Decentralisering är grundläggande i grön ideologi; beslut ska fattas så nära människan som möjligt. Men när blir makten en formalitet, och decentraliseringen en floskel? Förslaget om sex stycken storregioner kan i praktiken leda till mer verkligt självstyre.
Sverige består av 290 självstyrande kommuner. Invånarantalet varierar mellan knappt 2500 personer till nära en miljon. Skillnaderna i förutsättningar för arbetsmarknad, ekonomi och infrastruktur är därmed också stora. De olika förutsättningarna skapar stor ojämlikhet. När många beslut i praktiken avgörs av vad staten beslutar, hur de omkringliggande kommunerna agerar eller av att pengarna ändå aldrig räcker till, hur nära människan ligger makten då?
Förslaget om sex stycken större regioner har väckt starka reaktioner och diskuterats flitigt. Oron för att självbestämmandet kan inskränkas har varit påtaglig och är befogad, men en regionalisering kan också leda till motsatsen.
Att ha mer jämstarka regioner i Sverige kan skapa mer jämlikhet. I förhandlingar med staten eller med varandra skulle en större ekonomisk jämlikhet vara att föredra. Viljan till exempelvis infrastruktursatsningar är betydligt större från statens sida om det finns en stark medfinansiär, vilket i dag skapar bättre chanser för stora landsting som Stockholms läns landsting och västra Götalandsregionen att utvecklas.
Dagens regioner och landsting har sin egen särprägel, och så skulle verkligheten sannolikt se ut även efter en regionbildning. Regionerna kommer att variera inte bara i yta och invånarantal, utan också i typ av sysselsättning, levnadssätt förutsättningar och mål. Med nya regioner kan Sveriges olika delar bättre bevara sin särprägel och ändå själva ansvara för att utveckla sin region utefter sina unika förutsättningar. Större enheter som kan driva sig själva tillåter oss att tänka större och modigare. Regionerna får utifrån sina egna förutsättningar och mål planera för att bli starka arbetsmarknadsregioner, där regionen ansvarar för att bära hela sitt territorium och styra sin egen framtid.
Städer och regioner runt om i världen knyts allt närmre varandra, det är stad-till-stad-samarbeten och regionkommittén i EU några exempel på. Direkta samarbeten kan medföra stor utvecklingspotential för mer självstyrande regioner. Samarbete kring klimat, utbildning, arbetsmarknad eller social rättvisa behöver inte ta omvägen via staten. Samarbete kan ske med en region i grannlandet, vilket skulle vara eftersträvansvärt exempelvis för de regioner som ligger nära Oslo eller Köpenhamn, eller på andra sidan jorden. Även samarbetet mellan Sveriges regioner kan bli enklare med bara sex aktörer istället för tjugoen.
Med en regionalisering kan säkerligen några kommunala beslut komma att passa bättre på regional nivå. Då flyttas makten längre från medborgaren. Men ännu troligare, och mer önskvärt, är att en del ansvarsområden som i dag innehas av staten flyttas till den enskilda regionen, till exempel arbetsmarknadspolitiken.
Att vänja sig vid en ny identitet som region kommer säkerligen att ta tid. Men att få utveckla sin egen särprägel och skapa förutsättningar kommuner tillsammans kan också bli det bästa sättet för att hela Sverige ska leva och utvecklas.
Nationalstaten skapar varken mer närhet eller mer effektivitet i politiken, och därför är ett utökat regional självstyre vägen framåt.
Klara Holmin, Miljöpartiet de Gröna Göteborg
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
