Skarpt läge för britterna

Men brexit får Storbritannien allt det Jo Cox kämpade emot.

Mordet på Labours parlamentsledamot Jo Cox gör så ont. I grunden är denna avskyvärda handling riktad mot oss alla och mot det öppna demokratiska samhället. Mordet väcker dystra minnen till liv. Det har snart gått 13 år sedan Anna Lindh mördades, i en annan tid, i en annan folkomröstningskampanj.

Något går sönder i mitt inre när jag läser om Jo Cox. Uppväxt i Yorkshires arbetarklass och utbildad i Cambridge. Hon valde ett liv av engagemang för solidaritet och mänskliga rättigheter. Jobbade som biståndsarbetare i några av världens fattigaste länder. Hon var en av flera nya politiker som tog plats för Labour i underhuset i samband med valet 2015. Hon har som parlamentariker stått upp för invandrarna från Syrien i sin valkrets. Hon var en förebild som erbjöd hopp i en svår och ofta mörk tid.

Personer är viktiga i politiken. Och i torsdags mördades delar av Storbritanniens progressiva framtid.

I skrivande stund vet vi inget säkert om motivet. Om det ens kommer att tydligt kunna definieras. Men vi vet att folkomröstningar ofta blir mycket hätska. Två tydliga alternativ står mot varandra. Ja eller nej. Det gives inga möjligheter till kompromisser eller processer. Folkomröstningar får därigenom ofta en rent existentiell karaktär.

Den brittiska folkomröstningskampanjen har också varit extremt konfrontativ. Även för att utkämpas i en politisk kultur som är van vid ett högt tonläge. Själv skrev Jo Cox, som kampanjade för ett fortsatt medlemskap i EU, helt nyligen: »Problemet här i Storbritannien är att debatten polariserats av våra medier och av många av våra politiker. Resultatet är att debatten sällan är förnuftig eller ansvarsfull.«

Det känns ovärdigt att spekulera i hur mordet på Jo Cox kommer att påverka folkomröstningen. De flesta opinionsmätningar har hittills pekat på att lämna-sidan har ett litet eller till och med stort övertag. Opinionsundersökningarna i Storbritannien har visat sig vara notoriskt opålitliga. En historisk erfarenhet av folkomröstningar har varit att väljarna i slutändan tenderar att rösta för status quo. Några av de senaste folkomröstningarna i Europa har emellertid gått EU emot, som i Frankrike, Nederländerna och Danmark.

Men EU-projektet har liksom tuffat på trots ökat folkligt motstånd. För ingen av dess omröstningar har ändrat EU:s kurs. Men nästa vecka är det skarpt läge.

I grunden präglas Storbritannien i många avseenden av en motvilja mot Europa, kontinenten och EU. Ja, kanske rentav hat eller en föreställning om att EU hotar Storbritannien. Invandringsfrågan är helt central för att förstå varför det överhuvudtaget blivit en folkomröstning. Misstron mot EU är monumental.

Men missnöjet med de egna nationella politikerna är också stor. I grunden handlar det om ett samhällskontrakt som brustit och eroderats allt sedan Thatcher satte agendan med sin nyliberala konfrontationspolitik. Storbritannien är i dag ett djupt kluvet land. Finanskraschen 2008 har fördjupat klyftorna. En ny våg av nedskärningar och försämringar har satt sina tydliga spår. Detta har skapat en mylla av kritik mot etablissemanget som framför allt kanaliserats i självförhärligande nationalism, misstro mot politik i allmänhet och EU i synnerhet.

1983 lovade Labour under Michael Foot att lämna EEC om partiet vann valet. Det torgfördes som ett sätt att värna välfärden mot marknaden. I dag drivs kravet från höger med en stark underström av nationalistisk revansch och främlingsrädsla. I praktiken för att värna den »fria marknaden« på de brittiska öarna mot det hotande sociala, byråkratiska och federala EU.

Vilken väg väljer Storbritannien om det blir brexit? Kanske blir landet ett slags Singapore präglat av en auktoritär nationalistisk liberalism ­­– i utkanten av, ja utanför Europa.

Kort sagt, allt det Jo Cox kämpade emot.