“Kulturpolitiken måste stå på fyra ben”

Intervju Vänsterpartiets kulturpolitiska talesperson Vasiliki Tsouplaki vill återställa stödet till folkbildningen, stärka kulturarbetarnas villkor och värna den offentligt finansierade kulturen. Samtidigt varnar hon för att regeringens tal om breddad finansiering riskerar att flytta makten över kulturpolitiken från folkvalda till dem med störst ekonomiska resurser.

Vad är Vänsterpartiets viktigaste kulturpolitiska frågor inför valet?

– Jag brukar säga att vår kulturpolitik står på fyra ben. Det första är en stark offentlig kulturstruktur med institutioner över hela landet – regionala museer, länsteatrar och andra offentliga kulturinstitutioner som utgör ryggraden i kulturlivet.

Det andra benet är det fria kulturlivet – fria teatergrupper, frilansmusiker och andra aktörer som ser till att kulturen når människor i hela landet.

Det tredje benet är det ideella kulturlivet: studieförbund, arrangörer och föreningar som engagerar människor och skapar ett levande kulturliv.

Det fjärde benet är konstnärspolitiken. Utan goda villkor för kulturarbetare och konstnärer fungerar inte de andra delarna heller. Där handlar det om frågor som sjukförsäkring, pensioner, a-kassa, föräldraförsäkring, rimliga ersättningar till konstnärer och ett starkt skydd för upphovsrätten – inte minst i takt med AI-utvecklingen.

Alla fyra delarna behövs. Tar man bort ett ben blir hela konstruktionen instabil.

Mycket av det du beskriver bygger på offentlig finansiering. Hur ser ni på regeringens idé om breddad finansiering?

– Jag uppfattar att den diskussionen delvis har blivit ett sätt att slippa prata om de neddragningar som kulturen faktiskt står inför. Kultursektorn har sagt att den går på knäna, men i stället för att tala om vilka offentliga resurser som behövs har regeringen hänvisat till att kulturen borde hitta fler privata finansiärer.

Visst finns det ett värde i att kulturen inte är helt beroende av politiska beslut. Men regeringens utgångspunkt blir märklig när man samtidigt inte vill säga vilken offentlig finansiering man tycker är nödvändig.

Dessutom är möjligheterna väldigt olika. De stora nationella institutionerna kan kanske hitta privata finansiärer, men den kommunala kulturskolan eller den lilla teatergruppen kommer inte att få miljardärer att finansiera verksamheten. För de flesta kulturaktörer är det här egentligen ingen lösning.

Finns det ändå delar av regeringens förslag som ni tycker är intressanta?

– Ja. Om det finns onödiga regler som gör det svårare att ta emot sponsring än vad det behöver vara så kan de naturligtvis ses över. Det ska vara lika enkelt att sponsra kultur som idrott.

Däremot är vi kritiska till förslag om matchningsfinansiering eller skattereduktioner för gåvor till kultur.

Varför?

– Därför att de riskerar att flytta inflytandet över kulturpolitiken från folkvalda till dem som har störst ekonomiska resurser.

Vi tycker att skattebetalarna ska kunna utkräva ansvar av oss politiker för hur kulturpengarna används. Om staten börjar matcha donationer från stora privata finansiärer blir det i praktiken de som får ett ökat inflytande över vilka verksamheter som får resurser.

Det är en maktförskjutning som vi inte tycker är önskvärd.

Ni vill återställa stödet till folkbildningen. Hur snabbt vill ni göra det?

– Vi vill tydligt markera i vår budget att vi är beredda att återställa stödet. Sedan tror jag att det kan behöva ske stegvis. Studieförbunden har sagt upp omkring tusen anställda, stängt hundratals replokaler och tvingats sälja fastigheter. När en sådan struktur väl har monterats ned går den inte att bygga upp igen på ett år. Därför kan en successiv återuppbyggnad vara den mest realistiska vägen.

Har den hårda granskningen av folkbildningen ändå fört något gott med sig?

– Ja, på ett sätt. När det upptäcktes att vissa aktörer hade fuskat med bidrag tvingades studieförbunden se över sina kontrollsystem. De granskade sina ersättningsmodeller och införde bättre rutiner för att förhindra att samma verksamhet kunde rapporteras flera gånger eller att felaktiga utbetalningar gjordes. Den processen var viktig.

– Men det var också studieförbunden själva som upptäckte många av oegentligheterna och tog initiativ till förändringarna. Därför tycker jag inte att det håller att använda fusket som argument för att skära ned en tredjedel av statsbidragen.

Hur menar du?

– Om en myndighet utsätts för bedrägerier brukar staten skjuta till resurser för att förbättra kontrollen och säkerheten. Här fick studieförbunden själva investera i nya IT-system och kontrollfunktioner. Som belöning blev de sedan av med en tredjedel av det statliga stödet.

Det resonemanget går inte ihop. Jag uppfattar fusket mer som ett svepskäl för neddragningar än som den verkliga orsaken till dem.

Tror du att oppositionen kommer att kunna enas om kulturpolitiken efter valet?

– Ja, det tror jag. Vi har en väldigt likartad syn på kulturens betydelse för demokratin och på behovet av ett fritt kulturliv. Det finns skillnader i hur mycket pengar partierna vill avsätta, men i de stora kulturpolitiska frågorna står vi nära varandra.

Gäller det även Centerpartiet?

– Ja, i många frågor faktiskt. De har en annan ekonomisk politik och därför mindre utrymme för kultursatsningar. Men synen på civilsamhället, folkbildningen och studieförbundens betydelse ligger förvånansvärt nära vår.

När jag kom in i kulturutskottet fanns det en bred samsyn mellan de flesta partierna om principer som armlängds avstånd och kulturens betydelse för ett demokratiskt samhälle. Jag tycker att den samsynen har blivit svagare under den här mandatperioden.

Vad är Vänsterpartiets kulturpolitiska vision? Vad skiljer er från de andra partierna?

– Vi har ett kulturpolitiskt program som har funnits länge och där vi betonar den folkliga kulturen. Kultur handlar inte bara om de stora institutionerna utan också om människors eget skapande och engagemang.

Det kan vara amatörteater, en lokal musikförening eller människor som organiserar sig för att uttrycka sig genom kultur. För oss är kultur också ett sätt att ge människor makt över sina egna liv och möjlighet att påverka samhället.

Är det den egenutövade kulturen som är kärnan i er kulturpolitik?

– Ja, det är en viktig del av den. Vänsterpartiet var det parti som först tog fram ett kulturpolitiskt program i Sverige, och den tanken finns fortfarande kvar. Samtidigt blir kulturpolitik ofta väldigt praktisk. Man diskuterar budgetposter, institutioner och olika stödformer, därför att det är så politiken fungerar i vardagen.

Men jag tycker att vi ibland behöver lyfta blicken och prata om varför kulturen är viktig.

Hur då?

– Jag vill inte att människor ska tänka på vita väggar på museer eller något avlägset som bara angår en kulturelit när vi pratar kulturpolitik.

Jag vill att de ska tänka på att kunna gå med sina barn till bibliotekets sagostund. Att det finns bra svensk film att se. Att det finns nyheter i radion. Att det lokala kulturhuset håller öppet och att barn kan spela teater eller musik efter skolan.

Det är där kulturpolitiken finns i människors vardag.

Kulturpolitiken brukar ändå hamna långt ned när väljarna rankar vilka frågor som är viktigast.

– Ja, men om vi inte hade en offentlig kulturpolitik skulle väldigt många snabbt märka hur mycket som försvann. Livet skulle bli betydligt fattigare.

Jag tror också att vi måste bli bättre på att beskriva kultur på det sättet. Då blir det tydligt att det inte handlar om en bortskämd kulturelit som vill ha mer pengar, utan om de verksamheter som människor möter varje dag.

När kulturinstitutioner, teatrar och studieförbund säger att de behöver bättre villkor handlar det inte om att de vill ha privilegier. De försöker tala om för oss politiker vad som krävs för att människor i hela landet även fortsättningsvis ska ha tillgång till kultur.

Om vi inte lyssnar riskerar vi att stå där med nedlagda teatrar, färre biblioteksevenemang och ett fattigare kulturliv. Det är den utvecklingen vi vill förhindra.

Jesper Bengtsson