Krönika Det vi såg blev outhärdligt, skriver Johan Lindahl.
Fråga runt och du lär få samma svar: klart att klimatet är allvarligt. Ipsos mäter det år efter år – en majoritet säger att samhället borde göra mer, och många känner av klimatförändringarna i sin egen vardag. Vi har inte slutat erkänna allvaret. Ändå har frågan glidit ur nyhetssändningarnas topp och försvunnit ur medelklassens middagssamtal.
Klimattrötthet kallar vi det. Men trötthet är fel ord, och ett mycket bekvämt alibi.
Defensiv bortvändning
Det som faktiskt hänt kan beskrivas som defensiv bortvändhet. Sociologen Kari Marie Norgaard har visat hur klimatkunskapen kan vara känd i abstrakt mening men ändå hållas borta från våra politiska, sociala och privata liv.
Vi vet, men vi lever som om vi inte visste.
Ställs människor inför något som upplevs både katastrofalt och bortom vår kontroll, handlar vi inte. Vi tittar bort, tonar ner, flyttar blicken till något mer uthärdligt. Klimatkrisen är det yttersta exemplet: maximalt allvar, maximal vanmakt. Just den kombination som föder bortvändhet: ”Min flygresa spelar ändå ingen roll.”
Det var vid medelklassens middagsbord som diskussionen tystnade först. Det bordet hör till världens högutsläppande tiondel, och en uppriktig klimatdiskussion skickar notan rakt dit: flyget, resandet, konsumtionen, radhuset, bilen, ISK-fonderna. ”Jag vet att det är en katastrof, och jag vill inte ändra mitt liv” är helt enkelt en outhärdlig ekvation. Så vi löser den genom att byta ämne. Opinionsmätningarna säger samma sak: oron består, men allt färre tycker att det är deras eget ansvar att agera. Vi skickar notan uppåt, till regeringar och företag. Det är bortvändheten, mätt i procent.
Skulle låta som en naturlag
Det förklarar också varför engagemanget var så högljutt kring 2019. Så länge agerandet inte krävde mer av oss än att demonstrera och heja på Greta, kändes frågan både aktuell och verkningsfull. Men när den långsiktiga notan kom som en personlig kostnad utan kännbar utdelning blev det jobbigare. Vi är samma människor som upptäckte att det ärliga svaret kostar oss, personligen, till synes förgäves. ”Klimattrötthet” är namnet vi gav bortvändheten för att den skulle låta som en naturlag i stället för ett val.
Sedan kom AI och tog över. Inte bara för att den sög uppmärksamheten, utan för att den var så mycket mer uthärdlig att titta på. Här finns det som klimatet saknar: något nytt, omtvistat, med hjältar och skurkar och en framtid som avgörs just nu – och som du kan tycka något om som spelar roll. Att de gigantiska datacenter som driver AI samtidigt är på väg att bli ett av klimatpolitikens snabbast växande problem är en ironi vi orkar ännu mindre med. Vi flyr från krisen rakt in i det som driver på den.
Lögnen som friar oss
Och nyhetsredaktionerna då? Inte heller där sitter någon skurk. Där finns samma flykt, satt i system. Nyheter lever på det nya, på konflikten, på upplösningen, på handlingskraften. Klimatet erbjuder motsatsen: den totala enformigheten där det alltid är värre än vi trodde. Ingen upplösning att rapportera och ett gapande glapp mellan vad vi vet och vad vi gör. Ingen vidare story. I stället ett kroniskt ångesttillstånd av just det slag som journalistiken är byggd för att överge.
Det här är inte ännu en text som kräver mer klimatbevakning, ambitiösare klimatpolitik eller fler utpekade skurkar. Bortvändheten är inte någon annans. Den sitter vid våra middagsbord, på redaktionerna, i politiken, i mig medan jag skriver detta. Därför tänker jag inte avsluta med fem tips om vad du kan göra, för det är just den trösten som döljer den radikala omprövning av våra liv som faktiskt krävs. Och jag tänker inte säga att priset är för högt, för det är just den lögnen som friar oss.
Johan Lindahl
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
