Krönika Den kulturpolitiska visionen kan drabba samhällets innovationskraft.
Valet närmar sig, men kulturpolitiken spelar som vanligt en undanskymd roll. I valdebatterna har oppositionen drivit på för att återställa stödet till folkbildningen medan regeringspartierna lyft sina satsningar på barn och unga: Fritidskort, skolbibliotek åt alla och litteratursatsning i skolan.
Kulturutskottets ledamöter beklagar sig inte sällan över att kulturpolitiken kommer i sista hand när statsbudgeten ska formas och därför blir den kulturpolitiska debatten ofta enahanda.
Sedan i höstas överskuggas mycket i den kulturpolitiska debatten av Tidö 2.0 – nystart för Sverige, och specifikt kapitlet som handlar om framtidens kultur och folkbildning.
Den SD-nära konservativa tankesmedjan Oikos och svenskt näringslivs nyliberala tankesmedja Timbro har skrivit Tidö 2.0, ett förslag till en radikalkonservativliberal revolution.
Den både uppvärderar och nedvärderar kulturpolitiken.
Fimpa stödet
Konsten ska tas över av folket; ägardemokrati ska råda istället för den “vänsterdemokrati” som nu, enligt Tidö 2.0, genomsyrar merparten av de offentligstödda kulturverksamheterna.
De mest uppmärksammade förslagen i Tidö 2.0 går ut på att helt fimpa det offentliga stödet till folkbildningen och att Konsthögskolan enbart ska syssla med konst daterad före modernismen. För konsten och folkbildningen betyder det att vi hamnar i tidsspannet 1890-1930.
Framför allt är det före arbetarrörelsen genombrott i Sverige.
På så sätt tänker Tidö 2.0-författarna att det skapas en “ärlighet i offentligheten”. Tankesmedjorna verkar inte tycka att dagens transparens och öppenhet räcker till. Press- och yttrandefrihet, offentlighetsprincip, den svenska modellen och ett dynamiskt civilsamhälle brukar i andra sammanhang annars lyftas fram som centrala för vår demokrati.
Tidö 2.0 visionerar också om att frigöra samtidskonsten från “den osunda beroendeställningen till det offentliga”. Man kan fråga sig när i den svenska historien konsten har stått i en sund beroendeställning till makten?
Liknande historielöshet vittnar författarna om när de hoppas på att kulturen ska finansieras genom svenskarnas donationsvilja. Det var längesedan svenska företag och medborgare var pigga på att donera pengar till kultur. Att tänka att de ska börja nu, och dessutom också sikta in sig på smala konstprojekt, lär kräva en beteendeförändring som heter duga.
Tidö 2.0 låter precis vad det är: en liberal-konservativ samplingsprodukt som saknar konsekvens och förankring både hos politiker och medborgare. Visionen svarar inte heller på samtidens stora kulturpolitiska frågor som framför allt dykt upp i kölvattnet av den digitala revolutionen.
Brist på alternativa visioner
Men just eftersom ingen annan heller svarar på samtidens kulturutmaningar blir visionen Tidö 2.0, och Sverigedemokraternas tydliga kulturpolitik, ett alternativ som ändå diskuteras.
För kulturpolitiken verkar få liv först när den paketeras i form av en samhällsvision. Det visar inte minst Sverker Sörlin, som i sin bok Kulturens värde lyfter kritiken mot dagens kulturpolitiks brist på ideologi. Och kulturpolitikens brist på koppling till övriga politikområden.
Sörlin visar hur det i mellankrigsåren växte fram en insikt om att folkhemspolitik krävdes för att lyfta hela nationens demokratiska bildningsnivå. Bland annat med hjälp av kulturpolitik. Det var under den här tiden institutioner som bland annat Riksteatern skapades.
1974 års kulturpolitik var också visionär. Stora förhoppningar knöts till ett brett tillgängliggörande av kultur. Tidö 2.0-författarna med flera vill ofta få det att låta som att det enbart var Socialdemokraterna som präglade 1900-talet, men 1974 års kulturpolitiska vision stöttades av alla politiska partier.
Fram till alldeles nyligen.
Eftersom kulturpolitiska visioner är slagkraftiga bör fler än kulturpolitiker och kulturarbetare engagera sig i konsekvenserna av Tidö 2.0:s kulturvisioner och dess betydelse för vår demokrati på lång sikt.
Jag tänker på väljare och politiker eller representerar för fack och näringsliv. Vad säger till exempel egentligen Timbros ägare från det svenska näringslivet om att Sverige i Tidö 2.0-visionen går från ett framtidsorienterat land, med kulturell och individualistisk innovationskraft, till att bli ett land där studenter vid landets viktigaste konstskola ska metoddrillas i enbart konst och form från 1800-talet?
Vad säger väljarna om att hela vårt DNA ska omprogrammeras från framtidsnyfikenhet till bevarandetänk?
Jag tror det räcker med att nämna svenska musikundret för att föreställa sig hur också massor av andra kreativa branscher skulle kunna drabba samhället med innovationsbrist om politiken släpper fram anti-framtidsvisionen Tidö 2.0 på det kulturpolitiska fältet.
Inte tillräcklig tankekraft
Sverige har i hundra år varit ett framtidsorienterat utbildningsland. Tyvärr har friheten, kulturen och bildningen försvagats under 2000-talet på grund av jakten på onödiga skattekronor och effektmål.
Därför har samhället har redan tappat det som vi behöver mer av i ai-åldern; innovativa perspektiv och medborgarnas personliga utveckling av analys, omdöme, nyfikenhet och lyssnande. Sverige måste gå framåt och inte bakåt när vi ska anpassa oss till framtidens krav på självständigt tänkande.
Jag vänder mig också särskilt till väljare och politiker från S, KD och M, som jag uppfattar som passiva partier när det gäller kulturpolitik. De behöver verkligen fördjupa sig i det kulturpolitiska perspektivet för att inte låta SD:s kulturpolitik och Tidö 2.0 få inflytande.
För det finns en risk att förslagen i Tidö 2.0 – avskaffande av offentligt stöd till kultur, folkbildning och medier – blir verklighet, eftersom politiker, näringsliv och medborgare inte ägnat tillräckligt mycket tankekraft åt vilket kulturpolitik som är bra för Sverige.
Och då kan vår demokrati börja gunga på riktigt.
Ola Bo Larsson
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
