Den dödliga olyckan på Nordkalk visar på rättsväsendets sömniga behandling av arbetsmiljöbrott. Nu behövs lagstiftning som gör huvudentreprenören ansvarig för säkerheten i alla led. 

Tingsrätten i Luleå har nu dömt Nordkalk som skyldiga till arbetsmiljöbrott för dödolyckan där för några år sedan. Företaget ska betala 3 miljoner i företagsbot men den ansvarige platschefen får bara villkorligt och 26 000 kr i böter, trots att grov oaktsamhet kan ge flerårigt fängelsestraff.

Den lindriga domen var väntad. Så väntad att en av de drabbade, Gustaf Seppelin Solli, vars ansikte helt förstörts, redan konstaterat: ”Man ska inte gå fri med bara smäll på fingrarna”.

Domen synliggör för ett ögonblick att industriarbete och arbetarnas villkor ofta glöms bort i de stora medierna. Och inte minst döden i ett otryggt arbetsliv fjärran från de ombonade kontoren i Stockholms innerstad.

Och de är många unga som stryker med. Så var det också i Luleå. Trots att kalkugnen drabbats av en olycka när man tidigare på dagen försökt rensa den, gjordes ett nytt försök några timmar senare. För detta hade man ringt in några ungdomar, utan utbildning, som under tidspress och på ett felaktigt sätt skulle göra det farliga jobbet. Ugnen exploderade, en dog, sex brännskadades, varav en allvarligt.

Socialdemokraterna duckar för kärnfrågan om huvudentreprenörs- ansvar.

Utgången i tingsrätten är nog en lättnad för en del av de anhöriga. Men att det dröjt fem år är samtidigt en skrämmande illustration av att rättsväsendet inte klarar av att reda ut stora arbetsplatsolyckor.

Polisen prioriterar inte arbetsmiljöfrågor och saknar kompetens (där också). Platschefen hördes exempelvis första gången inte förrän flera år efter olyckan.

Bara tre procent av alla anmälda arbetsmiljöbrott leder till åtal. Visst kan en del olyckor tillskrivas felsteg av de drabbade. Men det är uppenbart att åtskilliga dödsfall är baksidan av att de stora arbetsgivarna kan smita från sitt ansvar genom att lägga ut de farligaste jobben på oseriösa småföretag.

Genom att storföretagen anlitar entreprenörer, som i sin tur tar in underentreprenörer i en lång kedja, blir de som anställs längst ut ofta rättslösa, utan kollektivavtal och utan försäkringar, om olyckan skulle vara framme. Inte sällan kan det handla om billig arbetskraft från Östeuropa, som med begränsade språkkunskaper lättare kan drabbas av olyckor.

Det är nödvändigt att lagstifta om att huvudentreprenören som tar in underleverantörer är ansvarig för säkerheten hela vägen. Och att höja straffsatserna för arbetsmiljöbrott.

Men den socialdemokratiskt ledda regeringen är villrådig. Visserligen förklarar man inför partikongressen i april att man »sätter arbetsmiljöfrågan högt på den politiska dagordningen«. Men det handlar då om att rusta upp Arbetsmiljöverkets tillsyn. Det är bra. Däremot duckar man för kärnfrågan om huvudentreprenörsansvar. Och höjda straff återkommer i kongressmaterialet, men inte för försumliga arbetsgivare.

Så hur kan socialdemokraterna gå till val på slagord om trygghet, när så lite görs för att verkligen bromsa döden på arbetsplatserna?