40 år har passerat sedan Saigon fritogs. Men än i dag är spåren från kriget mycket påtagliga i Vietnam.
Det är fyrtio år sedan nordvietnamesiska tanks forcerade gallergrindarna till presidentpalatset i Saigon. Då hade Vietnam i princip befunnit sig i krig i över tre decennier. Den 30 april 1975 markerade därför ett efterlängtat slut på Vietnams folks långa lidande.
Presidentpalatset är i dag ett av landets många krigsminnesmärken. Tanksen från 1975 är permanent placerade framför palatset. När jag gick förbi för några veckor sedan pågick förberedelserna inför dagens minnesceremonier.
Skolbarnen övade sång och dans framför en stor målning av en vinkande och leende Ho Chi Minh. Han är fortfarande nationens onkel. I huvudstaden Hanoi blir det stor militärparad framför hans mausoleum. Ho Chi Minh ville att hans aska skulle spridas över hela landet. Men efterföljarna balsamerade honom och vårdar hans minne som en del av sin moraliska maktutövning.
Spåren och såren från kriget är fortfarande synliga och tydliga. Antalet dödade vietnameser räknas i flera miljoner, kanske så många som fem. USA:s kemiska krigföring har medfört att barn med förfärliga fosterskador fötts långt efter krigets slut.
Krigsminnesmuséet i Saigon är en smärtsam påminnelse om krigets grymheter. Där ligger förstås fokus på franska, amerikanska och sydvietnamesiska övergrepp. Men här finns också foto tagna av amerikanska krigsfotografer.
Sammanlagt tjänstgjorde över tre miljoner amerikaner i Indokina. Vid Cu Chi-tunnlarna utanför Saigon la jag märke till några amerikanska veteraner. Jag frågade vår vietnamesiska guide vad amerikanarna säger när de återkommer hit. Han berättade att de säger: ”We are sorry”.
Det är svårt att inte karakterisera Vietnamkriget förstörelse och förödelse, alla dessa dödsoffer och allt detta mänskligt lidande som något annat än politisk dårskap. Det är också ett exempel i Barbara Tuchman bok ”Dårskapens vägar: Från Troja till Vietnam”. USA var fastlåst i det kalla krigets logik. Dominoteorin förkunnade att faller en så faller alla. Och i Asien var kommunisterna starka. Mao hade tagit makten i Kina. Kommunisterna ställde sig i frontlinjen för kampen för nationellt oberoende och kolonial frigörelse.
Vietnam strävade efter att bestämma över sitt eget öde utan utländsk inblandning. Det var en i högsta grad legitim kamp. Vietnam hade varit en del av Franska Indokina.
Efter den franska reträtten 1954 trasslade USA in sig i regionens maktkamper. Men missade att Vietnam var lika avvisade till kinesisk överhöghet, som tidigare i historien kontrollerat landet i 1000 år. Konflikten med Kina kom i dagen först efter 1975.
Nordvietnam hade omvandlats till en kommuniststat med samma medel som andra liknande länder: med utrensningar och avrättningar i stor skala. Och efter 1975 flydde miljontals vietnameser landet. Den vietnamesiska diasporan omfattar i dag fyra miljoner människor.
I min värld är en bokhandel alltid ett mått på landets demokratiska status. I vietnamesiska bokhandlar ligger det travar av böcker om och av Ho Chi Minh och general Võ Nguyên Giáp. Men inte så mycket mer. BBC-journalisten Bill Haytons böcker är däremot bannlysta i Vietnam. Liksom mycket annat. Vietnam är fortfarande en kommunistisk diktatur.
Hade historien kunnat skrivas på ett annat sätt? De utlovade fria valen efter fransmännens reträtt 1954 blev aldrig av. Rädslan för att Ho Chi Minh skulle vinna var för stor. Vietnam delades och sedan följde 20 års av brutalt krig. Om det var en reell demokratisk möjlighet som försummades får vi aldrig veta.
För fyrtio år sedan befriades Saigon och kapitalismens rensades ut. I dag flödar kapitalismen in i det socialistiska Vietnam. Det är en i högsta grad statskontrollerad marknadssocialism. Den kommunistiska nomenklaturan berikar sig. Politisk makt och ekonomisk rikedom går hand i hand.
För Vietnams folk innebär det ändå ökad frihet och ökat välstånd. Men även ökade spänningar och skillnader i ett tidigare extremt egalitärt, men fattigt land. Samtidigt är det alltså ett i grunden auktoritärt politiskt system.
I den meningen är Vietnam fortfarande fången av de omständigheter som kolonialtiden, Vietnamkrigen och den kommunistiska självständighetskampen formade.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
