Rädslans union

Det finns säkert ett antal tunga skäl till att Tyskland behandlar cyprioterna som ett vanartigt tjänstefolk. Men den senaste veckans händelser strider mot min föreställning om Europasamarbetet som en dialog mellan jämställda parter. Måhända har min inställning varit alltför naiv och romantisk.

De flesta cyniker anser sig ju veta att de stora EU-länderna kör i en gräddfil. Därför straffades aldrig Tyskland och Frankrike när de för tio år sedan bröt mot stabilitetspakten. Därför behandlas Frankrike med silkesvantar i dag, trots att alla siffror går år fel håll. Medan ett litet struntland som Cypern i praktiken kan läggas i ruiner.

Cypern är ett undantagsfall, sägs det nu. Landets banker har levt högt på att tvätta ryska oligarkers pengar. Men vad är den principiella skillnaden mellan Cypern och bankerna i andra euroländer? Tvättas inte svarta pengar vita i Luxemburg? Ska skatter på insättarnas pengar införas i exempelvis Italien om banker i landet i framtiden måste räddas med nödlån från EU?

Trojkan – EU, ECB och IMF – har aldrig varit så osams som nu. Det kan man förstå. Insättarskatt och begränsningar av de fria kapitalrörelserna är tvångsmedel med oviss utgång.

Men den smärtgräns som har nåtts är inte så mycket teknisk som politisk. Kan man i längden rädda euron om förhandlingar, som i fallet Cypern, sker under ömsesidiga hot om att lämna euron respektive att sparkas ut ur systemet?

När EU bildades var ett motiv att det behövdes ”ett europeiskt Tyskland, hellre än ett tyskt Europa”. I dag målar vanmäktiga sydeuropéer Hitlermustasch på bilder av Angela Merkel när de ställs inför dekret om att skära ner på välfärden av det EU som styrs av Tyskland. Det är djupt orättvist, men går att förstå.

Hur länge är det möjligt att försvara att Syd- och Nordeuropa fått bära så olika bördor under krishanteringen? Fram till nu har tyska väljare inte betalat ett enda öre till sydeuropeiska skuldländer. Det handlar om lån till hög ränta.

Hur länge går det att försvara att tyskar och finländare förankrar varje steg de tar i krishanteringen på hemmaplan, när Cyperns parlament inte ens fick rösta om den slutliga uppgörelsen?

Om Tyskland verkligen är intresserat av att behålla euron, borde landets ansvariga politiker ompröva den krismedicinering som präglats av ekonomisk dogmatism, kulturell arrogans och att hela tiden utgå från de tyska egenintressena.

Vi har fått en slags rädslans union. Inte ens fransmännen vågar knysta för att de också snart ska in för rakning. Med hugg och slag går det naturligtvis ännu en tid att hålla ihop euroområdet. Men inte hur länge som helst.