ledare Konflikten om Cypern är i högsta grad levande och för Turkiet är landet allt viktigare ur strategisk synpunkt. Frågan är om turkcyrioternas sviktande stöd för Erdoğan kan driva fram en turkisk annektering.

Cypern är en sagolikt vacker ö. Troodosbergen höjer sig pampigt ur Medelhavet, på vintrarna pryds topparna på Mount Olympus av vit snö. Nedanför pinjeskogar och grönskande odlingar på sluttningar ner mot det azurblå Medelhavet. Vita klippor, milslånga sandstränder.

En av de vackraste platserna har alltid varit den långa sandstranden vid Varosha. Här låg en gång en av Medelhavets mest berömda badorter. Här fanns alla de stora hotellkedjorna, de exklusiva boutiquerna, ett pulserande nattliv. Men efter Turkiets invasion av Cypern förvandlades Varosha till en taggtrådsinhägnad militärzon, en förfallande spökstad, och ett öppet sår i den olösta konflikten på Cypern.

Det är inte första gången i historien som Cypern hamnar i centrum för bittra konflikter. Cypern är strategiskt placerad i östra Medelhavet, länge en obligatorisk hållplats längs med handelsrutten mellan Fjärran Östern, Levanten och de italienska handelsstäderna. Ön har haft en grekisktalande befolkning sedan minst tusen år före Kristus, men ön har styrts av assyrier, egyptier och perser, franska prinsar och venetianska doger.

Under tre århundraden var Cypern en del av det ottomanska riket, efter det en del av det brittiska väldet fram till självständigheten 1960. Ökande spänningar mellan öns kristna, grekisktalande befolkning och den muslimska turkisktalande minoriteten underblåstes under hela 1900-talet av både Grekland och Turkiet, och ledde fram till en statskupp i juli 1974 med stöd från den grekiska militärjuntan med målet att åstadkomma ”enosis”: Cyperns förening med Grekland. Det gav Turkiet en ursäkt att invadera Cypern och ockupera norra delarna av ön.

När FN lyckades få till stånd ett vapenstillestånd hamnade badorten Varosha, en förort till hamnstaden Famagusta, på den grekcypriotiska sidan av den nya gränsen. Befolkningen i Varosha beredde sig på att ta emot flyktingar från norr, i en av stadens skolor samlade de in kläder och skor till de flyende.

Sedan invaderade Turkiet en andra gång i augusti 1974, och uppemot 30 000 grekcyprioter tvingades fly. De förlorade allt, och kläderna blev kvar i skolan, de ligger utspridda på golvet, blekta av sol och regn som trängt in genom skolans nedfallande tak. Bilderna på dem är en smärtsam påminnelse om öns påtvingade delning.

När Turkiets president Erdoğan häromdagen ställde till med en picknick i Varosha hade han alltså valt platsen med omsorg. Erdoğan var på Cypern för att fira upprättandet av den Turkiska republiken Nordcypern den 15 november 1983. Hittills har Nordcypern endast erkänts av Turkiet.

Cypern blir allt viktigare för Turkiet, inte minst på grund av de stora naturgasfyndigheter som Turkiet hoppas kunna exploatera under havsbotten runt ön.

Men i samband med sin provocerande picknick antydde Erdoğan att ett besök från Azerbajdzjan är på väg till Nordcypern, vilket har lett till spekulationer om att Erdoğan vill byta Turkiets stöd till Azerbajdzjan i konflikten med Armenien om Nagorno-Karabach mot ett erkännande av Nordcypern. Ett liknande erkännande ska vara på väg från Pakistan.

Ett tecken på Turkiets geopolitiska makt, helt klart. Men kanske har Turkiet överskattat sin egen popularitet på det ockuperade Nordcypern. Turkcyprioterna, som bott på Cypern i generationer, har sedan länge motsatt sig Ankaras maktanspråk, och vill hellre på egen hand hitta en fredlig lösning med sina tidigare grekcypriotiska grannar, helst en federation där öns två befolkningsgrupper delar på makten.

I valet i november förra året krävdes en hel del oegentligheter, som röstköp och hot om deportationer tillbaka till Anatolien, för att förmå de turkiska bosättarna att rösta på Turkiets kandidat Ersin Tatar, som vann en mycket knapp seger över vänsterkandidaten Mustafa Akıncı.

När Erdoğan satte sig ner för att äta picknick på den hastigt upprensade stranden i Arosha möttes han av demonstrationer av både vänsterpartier och fackföreningar. Slagordet: no picknick over pain. Sitt inte och ät picknick på våra grekcypriotiska grannars smärta.

Protesterna är ett vågspel. Cypern blir allt viktigare för Turkiet, inte minst på grund av de stora naturgasfyndigheter som Turkiet hoppas kunna exploatera under havsbotten runt ön. I värsta fall är nästa steg inte en picknick – utan annektering.