Vi behöver fler gräsrötter och fritidspolitiker. Men amatörism och makt är inte alltid en idealisk kombination.

Lördagens P1-intervju med Isabella Lövin ägnade oproportionellt stort utrymme åt de interna striderna i Miljöpartiet. Fyra gröna ledamöter har i praktiken bildat en egen riksdagsgrupp. Partiet vill förstås komma på talefot med dem igen. Humöret blev väl inte bättre av artikeln på DN-debatt där åtta tidigare språkrör gick till attack.

Regeringsinnehavet har onekligen missgynnat Miljöpartiet. Det finns också en oskriven regel att medierna och motståndarna ofta identifierar en svag länk i form av en enskild minister. I den här regeringen är det i hög grad ett enskilt parti som granskats särskilt hårt.

MP har bittert fått erfara att makten har ett pris. Man ska komma ihåg att partiet länge haft ett frikort i det här avseendet. När de rödgröna förhandlade före 2006 hade partiet en mellanposition. MP kunde utöva inflytande utan att riktigt behöva ta ansvar för helheten. Mellan 2006 och 2014 gjorde partiet överenskommelser med Fredrik Reinfeldts alliansregering när det passade partiets program och prioriteringar. Nu ligger fokus på de hjärtefrågor partiet fått kompromissa om. Mycket lite om vad Miljöpartiet lyckats med. Därför har man exempelvis inte fått någon cred för beslutet att naturskydda OjnareskogenGotland.

Det stora och efterlängtade klivet in i regeringen kom inte vid ett idealiskt politiskt tillfälle ur ett grönt perspektiv. Men en del problem är hemmasnickrade. En kvardröjande oerfarenhet har gjort sig gällande. Två av partiets ministrar har tvingats avgå under uppseendeväckande former. Men även i andra avseenden visade sig MP illa förberett. Med de senaste nytillskotten har partiet ett starkare lag i regeringen.

Miljöpartiet föddes ur 80-talets etablissemangskritik. Som såg annorlunda ut än dagens högerpopulistiska kritik mot eliten. De gröna skulle inte vara politiska proffs och broilers. De skulle vara bättre, mer genuina och ärliga. Mer trogna sina idéer och gräsrötterna än andra politiker. »Ge mig hellre en glad amatör«, sjöng Tage Danielsson under de där åren när Miljöpartiet kom till och inspirerades av miljöengagemang och kärnkraftsmotstånd. Sociologen Roland Paulsen tar i DN Kultur Miljöpartiets interna konflikter och hantering av de fyra vildarna till intäkt för följande djupt problematiska utsaga: »Det finns goda skäl att betrakta etablissemanget av professionella politiker som korrupt.«

Vi behöver fler gräsrötter och fritidspolitiker. Men amatörism och makt är inte alltid en idealisk kombination. Vi vill ha och behöver politiker som kan sköta det politiska och administrativa hantverket, som i någon mening är professionella. Kritiken handlar vidare också om att Miljöpartiet i regeringen inte är troget partilinjen och partiprogrammet. Men med stöd av 6,89 procent av rösterna föreligger ingen absolut makt att bestämma själv. Politiken kräver kompromisser. Ofta handlar det om att välja det bästa av flera dåliga alternativ. Ont och gott är en dikotomi som bättre passar i kyrkan än i parlamentet eller i regeringen. Till detta kommer att alla regeringar tvingas hantera nya och oförutsägbara problem och utmaningar.

Partiprogram formulerar långsiktiga mål. Den dimensionen ger partierna en långsiktig färdriktning. Inför varje val formuleras sedan valproblem. Även om ett parti självt skulle få 50 procent av väljarnas stöd tvingas de till korrigeringar av tänkta reformer. Demokrati handlar också om kollektiv överläggning och avvägning av olika intressen utifrån det möjliga på kort sikt.

Konflikten i Miljöpartiets riksdagsgrupp började med att några ledamöter inte accepterade riksdagsgruppens beslut på områden där de själva var talespersoner. En riksdagsledamot måste kunna ha en annan ståndpunkt. Men kan förstås inte vara talesperson i just den sakfrågan. Så enkelt är det. Någon jäkla ordning måste det väl ändå vara i en riksdagsgrupp. Även i den gröna.

Sedan behöver Miljöpartiet och även Socialdemokraterna inte bara hantera regeringsmakten utan också samtidigt vara sin egen bästa opposition. Men det är en annan femma.