I morse kunde man på en gata i Visby se statsåklagare Nils-Erik Schultz på Riksenheten för korruption flanera mellan de olika Almedalsaktiviteterna.

Håller han på att syna alla de politiker som blivit rika på att över en eftermiddag bli PR-konsulter? Eller spanar Schultz efter marknadsaktörer som plötsligt sitter i regeringen eller kommunen och nu påstår sig företräda allmänintresset? Kanske jagar han de storföretagare som får tillgång till den moderata partiledningens innersta rum mot att betala partibidrag i valrörelsen?

Lugn, bara lugn. Alla middagsätare i Almedalen kan andas ut. Åklagare Schultz var bara deltagare i ett seminarium i Visby om korruption, en högaktuell fråga efter byggskandalen i Göteborg och arenabygget i Solna.

Hur vanligt är korruption i Sverige? Man kan ana att det finns en svensk naivitet, sa den tidigare moderata riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson på seminariet. Det handlar inte om tjocka vita kuvert med sedlar som i Grekland, utan om tjänster och gentjänster. Typfallet som åklagare Schultz hanterar går ut på att den som ska handla upp varor eller tjänster för en kommun kommer för nära den man ska köpa av. Kanske hamnar sommarhuset på fakturan som vi som skattebetalare sedan får står för.

Även om deltagarna på seminariet var försiktiga finns det skäl att tro att det inte bara handlar om Göteborg och Solna och inte enbart saltade byggräkningar. Storleken på den offentliga upphandlingen av skolor, sjukvård och äldrevård har formligen exploderat de senaste tio åren. Idag uppgår den till mellan 500 och 600 miljarder. Allmänhetens insyn har också minskat genom kommunernas bolagisering. Antalet situationer som ger möjlighet till korruption har ökat.

I går presenterade Svenskt Näringsliv en pamflett för att försvara vinsten i offentligfinansierad verksamhet. I skriften menar en ekonom apropå korruptionsriskerna att det ”råder stor samsyn om vad som inte bör vara tillåtet”. Det är precis det som det inte gör. Det visar Göteborg och Solna. Av de som slåss för mer kommersialism med offentliga medel har man rätt att kräva bättre argument.

Den stora offentliga upphandlingsutredningen måste syna korruptionsfrågorna med förtur. De som skvallrar om missförhållanden måste ges verkliga garantier att inte få sparken. Långvariga karensregler borde finnas för dem som flyttar mellan politik och marknad. Och Sverige kan inte längre vara det enda landet i västvärlden, vid sidan av San Marino, Malta och Schweiz som saknar offentlighet kring större partibidrag.