#Metoo banar väg för ökad rättssäkerhet

debatt Vi kan inte längre låta Lena Anderssons och andras beskrivningar av #metoo stå oemotsagda, skriver ledamöter för samordningen av Sveriges #metoo-upprop.

Det pågår just nu en omskrivning om vad #metoo-rörelsen var och är och dessa idéer återfinns bland personer som besitter stor definitionsmakt. Skribenten Lena Andersson är en av dem. I DN 28/8 riktar hon kritik mot #metoo-rörelsen på ett sätt som även vittnar om en feltolkning av gällande lagstiftning.

Det är korrekt som Andersson skriver, att #metoo-rörelsen handlar om ”definitioner och tolkning, om vad vi menar med ansvar och autonomi, hur beteenden ska förstås”. Detta arbete är viktigt eftersom just definitioner och sättet vi väljer att definiera ansvar och autonomi påverkar hur beteenden sedan tolkas av exempelvis rättsväsendet. Andersson anser att detta är något negativt eftersom hon hävdar att det lett till att “subjektet avgör ensamt” vad som är övergrepp. Som aktiva i #metoo-rörelsen ser vi omtolkningen som ett stort framsteg men av andra anledningar. Samtyckeslagen, som kom på plats snabbare tack vare #metoo, innebär till exempel större möjligheter för brottsoffer som utsatts för sexuella övergrepp att, likt andra brottsoffer, få sin berättelses trovärdighet prövad i domstol. Detta är något annat än att subjektet själv avgör. Att flera personer dömts för förtal bör förstås som ett exempel på att rättssystemet inte drogs med i någon rättslös jakt på utpekade förövare.

Rörelsens syfte var och är att bryta tystnaden om sexuella trakasserier och övergrepp som män utsätter kvinnor för

I den pågående omskrivningen finns också en föreställning att #metoo har gjort män rättslösa. Även den är felaktig. Istället banar #metoo väg för nya sätt att se på ansvar och autonomi som bättre balanserar kvinnors och mäns rättssäkerhet. Av tiotusentals vittnesmål i ett sjuttiotal olika upprop namngavs endast en handfull män. Vissa friades, andra fälldes. Tillsammans var uppropen det urvrål som fick beslutsfattare att ändra lagar, politiker och myndigheter att tillsätta resurser och arbetsgivare att se över sina rutiner och i många fall arbeta mer systematiskt mot trakasserier och våld.

En annan missuppfattning är idén om att #metoo-rörelsen på något sätt motverkar kvinnlig frigörelse. Andersson förordar “…mitt köns emancipatoriska utträde ur omyndighet” och hon ser därför #metoo som ”ett oerhört bakslag”. Tvärtom, vill vi betona, är samtyckeslagen ett utmärkt exempel på hur kvinnlig sexualitet avmystifieras och frigjorts från idéer om underkastelse och blyghet. En mer rationell definition av samtycke (att du måste veta att alla inblandade vill ha sex) har fått ta dess plats. Rimligtvis innebär sexuell frigörelse på lika villkor att kvinnor har en lika aktiv roll i att definiera av vad som är övergrepp och trakasserier – ett privilegium som män hittills haft.

Som ledamöter för samordningen av Sveriges #metoo-upprop och som aktivister i enskilda upprop kan vi inte längre låta Anderssons och andras beskrivningar av #metoo stå oemotsagda. Rörelsens syfte var och är att bryta tystnaden om sexuella trakasserier och övergrepp som män utsätter kvinnor för och på så sätt få till ett paradigmskifte i samhällets hantering av våld. En förändring av själva samhällsberättelsen krävs för ett sådant skifte, därför samlades anonymiserade berättelser in. Dessa låg sedan till grund för de krav som uppropen gemensamt riktade mot politiker och arbetsgivare. För att vi vet att vi som samhälle både kan och vill bättre än det som varit. För att vi vet att sexism och mäns våld mot kvinnor inte är något medfött eller hugget i sten och därmed går att utrota. Det är motsatsen till mystik och särartsfeminism och har alltid varit själva kärnan i #metoo-rörelsen.

Linnéa Bruno, #akademiuppropet

Ingrid Elsiedotter, #givaktocheldupphör, #allmänhandling

Lisa Salmonsson, #akademiuppropet

Lotten Sunna, #utanskyddsnät

Anne Sörman, #vardeljus, ordförande Samordningen för #metoo-uppropen