Regeringens svar på bostadskrisen är en bra början. Men ytterligare en nolla behövs för att göra verklig skillnad.

Den här gången gick det ett halvår, sedan var det dags igen. Plocka ihop sakerna, veckla upp kartongerna och fråga om flytthjälp. Nu är det femte gången på lika många år som hon tvingas flytta.

Berättelsen är så bekant att den nästan tappat udd. Långa köer och astronomiska priser har fortplantat bostadskrisen bortom unga i Sveriges tre största städer. I dag är den snarare att likna vid en social epidemi som drabbar även den etablerade medelklassen långt utanför landets urbana kluster.

Sveriges förenade studentkårer, SFS, visar i sin årliga sammanställning att en redan akut situation försämrats drastiskt. Sedan 2012 har antalet städer där studenter inte kan räkna med en bostad inom ett halvår fördubblats.

Så har det inte alltid varit.

Bostadsdepartementet var länge den naturliga hörnstenen i svensk politik, fram tills Bildtregeringens avveckling 1991. Sedan dess har verklig bostadspolitik lyst med sin frånvaro. Året för bostadsdepartementets svansång byggdes närmare 70 000 bostäder i Sverige. 2013 var samma siffra 30 000. Med andra ord har byggtakten mer än halverats — samtidigt som befolkningen gått från 8,6 miljoner till 9,8.

Debatten har också förskjutits. Frågan om egen bostad har gått från att vara allas rätt till den enskildes lott. Den alltmer extrema situationen göder en armbågsmentalitet, där det egna boendet blir en egennyttig jakt snarare än ett allmänintresse.

Den starke fixar bostadsrätt — resten får klara sig bäst det går. Att närmare 200 000 hushåll har skulder på över 600 procent skvallrar om skiftet.

Regeringens svar — en satsning på 5,5 miljarder i höstens budget och 6,1 miljarder kommande år — är åtminstone en början.

Boende till rimligt pris handlar inte om längden på diskbänken, nivån på bullerkrav eller handläggningstider för bygglov. Det handlar om att ett obsolet finanspolitiskt ramverk blivit viktigare än en av välfärdens hörnstenar. Utan en statlig bostadspolitik förblir bostaden en vara där plånboken snarare än behovet styr.

En kvarts miljon svenskar ligger sömnlösa med ångest över var flyttkartongen ska stå i morgon. Vänder inte utvecklingen kommer de städer där bostadsbristen är som störst också drabbas hårdast — på bekostnad av tillväxt och välfärd.

Regeringens satsning är den största på länge. Men det skulle behövas ytterligare en nolla för att göra verklig skillnad. Det är dags för en bostadspolitik som består av mer än pressmeddelanden med luftiga löften.