SAS är i kris. Den gamla filmen, med ödesmättad dramaturgi och enorma summor i omlopp, går just nu i repris ännu en gång.
Ansvaret för att allt nu upprepas står att finna i den egendomliga konstruktionen av företaget, med svenska, danska och norska staten som huvudägare vid sidan av privata intressen. Det blir en inbyggd ansvarsflykt i detta. Någon annan får ta de långsiktiga besluten.
Det är därför bolaget har kvar de gamla bränsleslukande flygplanen. Det är därför SAS har en gigantisk administrativ överbyggnad i Köpenhamn, Oslo och Stockholm.
Ingen av de tre regeringarna är särskilt intresserade av slagkraftig statlig företagsamhet. Staten ska för liv och pina inte äga någonting överhuvudtaget. Det var förklaringen till att regeringen sålde av det fantastiska varumärket Absolut, och det är förklaringen till att man nu ligger i startgroparna för att försöka snabbrea ut det usla varumärket SAS.
Men frågan är om det inte för sent att ”klä upp bruden”, som det heter när man vill snygga upp balansräkningen inför en försäljning.
Man kan minska förlusterna genom att ta bort 6 000 jobb och skära ner lönerna med 20 procent. Men eventuella köpare vill ha svar på frågan: Finns det lönsamhet?
Det duger inte att, som SAS-ledningen gör, ställa ultimatum till de anställda och säga ”ni får inte förhandla, ta det här budet eller vi går i konkurs”.
Så snabbt har krisen inte kommit att man måste bryta mot alla regler om anständighet på arbetsmarknaden. Men också för att de anställda och deras organisationer vid alla neddragningar har konstruktiva idéer som brukar hyfsa till slutresultatet.
Inte blir det bättre av att regeringen med finansmarknadsminister Peter Norman i praktiken gjort SAS-ledningens ultimatum till sitt: Utan ett fackligt ja, blir det inga lånegarantier.
Men framförallt är diktat av det här slaget riskabla när det rör sig om ett bolag av SAS typ med ägande i tre länder. Det är lätt att föreställa sig att facken i Stockholm tar ansvar och accepterar neddragningarna, medan facken i Köpenhamn sätter bolaget i konkurs eftersom allt för många jobb försvinner där, jämfört med Stockholm.
Och ska ledningen ändå koncentreras till Stockholm, varför inte ett bantat men helsvenskt SAS, med nya mindre bränsleslukande plan, som man saknar pengar till i dag, men som man kanske kan betala med en mindre kostym?
Om andra små länder klarar av att ha nationella flygbolag, som Finnair, borde Sverige också göra det. En konkurs för SAS vore den slutliga triumfen för svensk provinsialism.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
