”Thank you & goodbye” är allt som återstår. News of the World, ”The World´s greatest newspaper 1843 – 2011”, finns inte längre. Endast detta sturska farväl återstår på webbplatsen, ett snopet slut på ett av presshistoriens solkigaste kapitel. News of The World sålde kopiöst många tidningar på sina skandaler. Den som någon gång bläddrat i den (eller i någon annan brittisk tabloid) har kunnat ta del av alla dessa kändisskandaler, särskilt sådana som inbegriper genitalierna. Vi talar om ett slags journalistik som förpestar det offentliga rummet.

Många av dessa skandaler fick tidningen dessutom kännedom om på olaglig väg. Uppemot 4 000 kändisars och politikers telefoner avlyssnades och hackades. Ingen reagerar numera när kändisar jagas av medierna. Men att tidningen hackat in sig på telefonsvaren till en förälder vars son hade dödats i Afghanistan, ja då var nog måttet rågat även för den brittiska allmänheten.

Tidningen stod inför en genomgripande rättslig prövning och omfattande skadeståndskrav. Då fattade ägaren Rupert Murdoch det sensationella beslutet att lägga ner News of The World. Skandalen kommer att få långsiktiga politiska och mediala konsekvenser. Bland annat hade premiärminister David Cameron på Murdochs rekommendation anställt Andy Coulson som kommunikationschef, tidigare chefredaktör på just News of The World. Han har nu lämnat 10 Downing Street, arresterats och kommer förmodligen att ställas in för rätta även om han för tillfället är på fri fot.

Den här typen av mediala övertramp är inte bara ett brittiskt problem. Även skvallerpressen och kvällstidningarna i Sverige säljer lösnummer i detta mediala skymningsland. För några år sedan åkte Expressens dåvarande chefredaktör Otto Sjöberg till England för att studera den brittiska tabloidpressen. Dessvärre märks det både här och där. I ett hårdnat medieklimat är risken att News of The World bildar skola snarare än sluter en tragisk parentes.

1960 tog Murdoch över den Sydneybaserade ”The Daily Mirror”, den första ”moderna tabloiden”. Nu är Ruport Murdoch vår tids dominerande mediemagnat, en global aktör utan motstycke i den mediala historien. Han beräknas kontrollera 40 procent av världens medier i den industrialiserade världen. Där ingår stora tidningar i en rad länder, bland annat i Australien, USA och Storbritannien, bokförlag, filmindustrier och några av tids största TV-koncerner.

Bruce Pages bok ”The Murdoch Archipelago” fångar såväl maktens mångdimensionella bläckfiskliknande nätverk som dess inre arkitektur, umgängesformer och ritualer. Murdoch har i hög grad varit så framgångsrik tack vare sin unika förmåga att samarbeta med politikerna och samtidigt ge intryck av att revoltera mot makten. Han har både gullat, samarbetat och satt skräck i politikerna på en och samma gång. Rafael Behrs beskriver det moraliska dilemmat i New Statesman.

Under studentåren i Oxford stödde australiensaren Murdoch Labour. Men han är sedan länge ”libertarian” och vill mest av allt minska statens makt så mycket som möjligt. Murdochs The Sun är ökänd som ett rött skynke för vänstern. Den anses på egen hand ha avgjort valet 1992 till Torys fördel. Amerikanska Nyhetskanalen Fox är i dag en propagandacentral för Teaparty-rörelsen. Nyliberalism är librettot och populismen musiken i Murdochs mediefabrik.

Han har suttit i styrelsen för The Cato Institute, en doktrinär nyliberal tankesmedja där deras svenska efterföljare (Timbro) har placerat Johan Norberg. Murdoch understödde Thatchers kamp mot facket och avskedade på egen hand 6 000 strejkande arbetare från sina tidningar. Fleet Street blev en stridszon och tidningsgatan stod i brand. Men Murdoch och Thatcher gick segrande ur striden, i hög grad tack vare detta politiska och mediala partnerskap. Premiärministern hölls alltid i förväg informerad om vad som var på gång i medierna.

Roy Greenslade framhåller i The Guardian att Murdoch ”använder sin politiska makt för att gynna sina affärsintressen”. Vilket förmodligen är skälet till att han sprider sina gracer. Han står förstås långt till höger. Men har skickat pengar till Hillary Clinton (när hon såg ut att bli president) och uttalat sig positivt om och stött Barack Obama. Under en period understödde han Labour i Australien. Men bedrev senare formliga vendettor mot partiets premiärminister Kevin Rudd. När Tories var på väg bort från makten i Storbritannien dumpade han John Major (vilket förklarar dennes hat mot Murdoch och att han efter sin avgång ville att Labour och Tory tillsammans skulle ge sig på mediemagnaten) och stödde Tony Blair i stället. Lagom till senaste valet omfamnade Murdochs tidningar (särskilt The Sun) Toryledaren David Cameron i stället.

Tony Blairs kontakter med och möten med Rupert Murdoch inför och under sin tid vid makten har en speciell laddning. Murdochs tidningar har alltid demoniserat vänstern och Labour. Labourpolitikern Chris Mullins skriver i tredje delen av sina dagböcker redan 1994 att Murdoch kan stödja Labour som ett sätt ”skydda sina tillgångar om han tror att det blir en Labourseger”. Där framgår också att Blair redan samma år hade relationen till Murdoch på sin radar: ”Om han tror att vi kommer att vinna, kommer han att vara lätt att ha att göra med, om han tror att vi kommer att förlora, kommer han att ge sig på oss.” Sedan bjöds Tony Blair in till Murdochs ”arkipelag” och 40 dagar före valet 1997 deklarerade The Sun: ”We back Blair.” Chris Mullins egen konklusion samma dag håller än: ”Vi har inte neutraliserat Murdoch. Han har neutraliserat oss.”

Murdochs politiska makt och enorma mediekonglomerat är bara ännu en illustration till de osunda maktförhållandena i dagens globala värld. De multinationella företagen kan flytta vinster för att undgå skatt och kontroll. Skatteparadis är ett annat ord för demokratins reträtt. Men avlyssningsskandalen i Storbritannien illustrerar också konflikten mellan vinstintresset och det journalistiska allmänintresset. Det är en varningsklocka om hur det kan gå när medierna politiseras på nyhetsplats. Och konsekvenserna av stark koncentration på medieområdet. Båda problemen finns här i Sverige. Vi har en stark mediekoncentration genom Bonniers växande ägande i och kontroll över kommunikationsbranschen. Även om Jan Stenbeck på sin tid påminde mer om Rupert Murdoch som person. Vissa av Bonniers medier präglas nu av en politisering – och de lutar inte åt vänster.

Men nedläggningen av News of The World inger ändå hopp. Den visar att när kejsaren är naken kan vi börja omvärdera makten i mediernas värld. Den är närmare bestämt skapad av oss själv och av vår politiska handlingsförlamning. Den är inte på riktigt, utan en illusion som vilar på vårt passiva samtycke och slentrianmässiga mediekonsumtion. Det vill säga möjlig att ändra.