Anklagelserna som SVT:s Uppdrag granskning riktar mot Telia Sonera liknar en muthärva av standardmodell 1a. Chansen är förmodligen större att en rutinerad ekobrottsutredare kväver en gäspning än att en svensk filmare går igång på att göra en ny Syriana – baserad på den sanna historien om Telia.

För att få uppdrag i en diktatur mutar utländska bolag de släktingar till regimen som tilldelats kontrollen över den sektor som företaget verkar inom. Kinesiska ledares familjer är sedan länge stormrika. De flesta av världens diktaturer, Kambodja, Saudiarabien, Iran och Burma skulle falla pladask utan utländska intressenters stöd till regimen. Utländska affärer är diktaturens livsrum.

Det utländska företaget betalar sin muta till en tredje part, till exempel en postbox i skatteparadiset Gibraltar. Pengarna sätts in på ett konto i Schweiz där banksekretessen garanterar anonymitet. Bolaget i Gibraltar kanske tvättar pengarna i bygg- eller kasinobranschen. Släktingen flyger till Paris och shoppar.

Intrycket efter Uppdrag granskning är att Telia skulle betrakta ordet ”muta” som lite naivt eller amatörmässigt. Varför inte bara kalla det ”priset man får betala” för att göra affärer i en diktatur?

De senaste veckorna har Saabs vapen påträffats hos den burmesiska armén. Ikeas utnyttjande av politiska fångar har blivit en världsnyhet. I den saudiska vapenskandalens spår offrades Tolgfors, men vi vet fortfarande inte var ansvaret vilar i denna pinsamma skandal.

Carl Bildt, vår utrikesminister som arbetat för det Lundin Petroleum som utreds för folkrättsbrott, har anklagats för att vika ner sig för Syrien på grund av ”the Ericsson factor”, det vill säga för att skydda Ericssons intressen i landet. Vi har en handelsminister som gladeligen har marknadsfört övervakningsutrustning till Libyens Khaddaffi. Och så har vi en försvarsminister som inte vill kalla Saudiarabien för en diktatur. Saudiarabien!

Som lök på laxen har vi Peter Norman, minister för statligt ägande, som inte bara ska hantera inhemska, misskötta Nordea, SAS och ett SBAB utan uppgift. Utan som även dras med ett internationellt mutanklagat Telia liksom ett Vattenfall med enorma problem i Tyskland. En minister som i Uppdrag granskning tar sitt ansvar genom att hänvisa till konsumentmakt!

Är det någon som är förvånad om svenska bolag ser mutor som ett onödigt obekvämt ord för affärer, när regeringen är så djupt komprometterad av affärsintressen att inte heller den förmår kalla en spade för en spade?

I stället får vi höra till leda hur ”telekommunikationer gynnar yttrandefrihet” eller hur ”affärsförbindelser ökar öppenheten och förståelsen för demokratin”. Innehållslösa talepunkter som känns skrivna av någon floskelproducerande gemensam pr-byrå för regeringen och exportföretagen.

Mututredningen mot Telia Sonera-cheferna fortsätter. Men när det statliga ägandet än en gång hamnar i fokus är frågan om den utredning som presenterades tidigare i år duger. Den fick redan då kraftig kritik av Riksrevisionen. Varför hade staten ingen representant i styrelsen? Ägandet måste bli mer transparent om vi ska kunna utkräva ansvar av staten som ägare.

Och viktigast av allt – vi måste få en utrikespolitik för demokrati och solidaritet. En politik som vill något mer än att kränga.