Förra veckans EU-toppmöte resulterade – som vanligt frestas man säga – i fortsatt oklarhet. Är den mellanstatliga överenskommelse mellan de 17 euroländerna som nu träffats verkligen laglig enligt EU-rätten? Det har betydelse för hur hård styrningen av de enskilda länderna blir, hur mycket deras suveränitet inskränks.

Det kan i sin tur avgöra om Irland behöver folkomrösta om saken och om Frankrikes regering kan få igenom överenskommelsen i sitt parlament. Krisen är inte löst, nya överraskningar väntar. Det enda vi med säkerhet vet är att flagellanterna i skuldländerna ska fortsätta piska sig själva till större nedskärningar, samtidigt som eurozonen faller allt djupare ner i en gemensam, självförvållad recession.

Nu fälls en och annan tår över att Sverige inte är med i euron, och därmed skulle sakna inflytande över det som sker. Men vilket inflytande har euromedlemmen Finland de facto haft? Besluten var ju redan på förhand tagna i slutna rum av Angela Merkel och Nicolas Sarkozy.

Helgens toppmöte krossar definitivt den geniala tanken på ett Europa av likvärdiga stater, små som stora, fattiga som rika. Nu genomförs det som en tid varit på gång, att Europa delas upp i A-, B- och C-lag. Men det är inte särskilt tragiskt för Sverige att tillsammans med Danmark, Norge och Polen ingå i A-laget, att stå utanför men ändå ha starkare ekonomiskt resultat än eurons kärnländer.

Mycket buller har sprickan mellan Storbritannien och resten av Europa åstadkommit, trots att engelsmännen ju alltid levt på en ö. Att David Cameron har satt omsorgen om finansmarknaderna i City framför Europa är svårt att bli speciellt upprörd över. Så har ju Angela Merkel gjort under 18 månader av eurokris, pressat miljontals européer ut i fattigdom för att skydda sina tyska banker. Man kan rentav hävda att de senaste dagarnas utveckling framförallt är en seger för finansmarknaderna.

Centralbanken ECB vill ju fortfarande inte ingripa för att hjälpa stater, medan bankerna utlovats obegränsad kredit. Merkel och Sarkozy har under toppmötet lovat att försöket till skuldavskrivning i Grekland var en engångshändelse. I fortsättningen ska privata investerare inte behöva förlora en enda euro.

ECB har tvingat Irlands regering att betala en miljard euro till ägare av statsobligationer på skandalbanken Anglo Irish. Om så inte skett skulle obligationsmarknaderna bli oroliga, menar man. Syndare bland bankerna ska alltså gå fria, medan de regeringar som syndat ska få automatiska sanktioner. Mönstret är entydigt. Ängslan för finansmarknadernas makt går före medborgarnas väl.