”Det är inget nytt att kyrkan har blivit politisk. Det har den alltid varit. Kyrkan kommer fortsätta att blanda sig i. Det är vad vi ska göra.” Orden är Eva Brunnes, citerad i veckotidningen Fokus. Brunne är biskop i Stockholms stift i Svenska kyrkan, en av de kyrkor som genom Sveriges Kristna Råd står bakom Påskuppropet mot sjukförsäkringarna.
Detta påskupprop mot sjukförsäkringarna är precis vad det heter. En appell för en mer human sjukförsäkringspolitik, sprungen ur den flod av så kallade ”enskilda fall” som sedan den borgerliga regeringens politik fick genomslag har sköljt över Sverige. De som arbetar i kyrkor runt om i landet har i sitt arbete träffat för många av de som trängts ut av systemförändringarna. De har nu fått nog, och i samband med påsken väljer de att protestera. På samma sätt som Sveriges Kristna Råd 2005 manade till påskupprop för en mer human flyktingpolitik.
Under våren har en rad aktörer anslutit sig till påskuppropet. Fackförbund, socialpolitiska organisationer, politiker, kulturarbetare, sportstjärnor, med flera. De har publicerat uttalanden, debatterat flitigt och förberett de manifestationer som arrangeras under påskhelgen. Det är lovvärt och riktigt, men framför allt radikalt. Precis som 2005 handlar det nämligen om att kritisera regeringens politik.
Att det civila samhället uttrycker sig kritiskt är nämligen inte populärt. När företrädare för det organiserade Sverige sticker ut hakan brukar de möta motstånd, inte bara vad gäller åsikterna (vilket är fullt rimligt). De kritiseras även för att de över huvud taget har öppnat käften.
När statsminister Fredrik Reinfeldt (M) under Almedalsveckan 2010 kritiserade närvaron av ”särintressen” i politiken fick han mycket kritik. Men Reinfeldt var knappast först med att markera avstånd mot alla som inte är politiker. Snarare var det ett typiskt uttryck för det politiska klimatet, inom vilket kritik mot makten snabbt placeras in på den sida av höger-vänsterskalan, som makten själv inte står på.
När de politiska partierna allt mer trängs i mitten ökar därmed pressen på samhällets övriga aktörer att hålla tand för tunga. Många är de kommunikationsavdelningar som avstått från att driva sin organisations frågor för hårt. Rädslan för att de dominerande partierna ska komma farande med en politisk stämpel, vilket skulle kunna medföra förlorat inflytande bakom kulisserna, är påtaglig. Samma rädsla frodas på större nyhetsredaktioner, som i jakten på en utopisk journalistisk objektivism väljer att inte ställa kritiska följdfrågor. Paradoxalt nog får den grävande journalistiken allt högre status. Det är en problematisk utveckling, då grävarnas styrka är att lyfta fram maktmissbruk och felaktigheter i ljuset. Om de inte får löpa linan ut – till den förda politiken – blir avslöjanden lätt anekdotiska, tagna ur sitt sammanhang.
Motståndet mot ett civilt samhälle med åsikter antyder en föreställning om att formerna för politiken redan slipats till perfektion. En föreställning om att partierna, efter att de blivit valda, kan styra landet med närmast teknokratisk precision. Andra aktörer ska inte lägga sig i. Det ska råda någon sorts permanent borgfred.
Den borgerliga regeringen har under Reinfeldt satt en ära i att inte lyssna på varken det civila samhället eller myndigheter när propositioner om ny lagstiftning går ut på remiss. Frågan om sjukförsäkringarna är ett exempel, miljöpolitiken ett annat. Det finns långt fler. När vårbudgeten nyligen presenterades var det svårt att hitta någon i debatten som förordade mer sänkt skatt på inkomst. Finansminister Anders Borg (M) slog dövörat till och kontrade med att lönerna är för höga. Den som är av en annan åsikt hade bara inte förstått hur han tänker.
Därför är det befriande att de som står bakom Påskuppropet mot sjukförsäkringarna inte går med på en verklighetsbeskrivning om att förändringarna i sjukförsäkringen i grunden har varit bra. Det är nämligen inte sant.
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
