Hoppen från Venezuelas bolivariska projekt har för länge sedan svikits och befolkningen betalar priset.
Priserna på teveapparater och diskmaskiner var för höga, tyckte Venezuelas president Nicolás Maduro. Lösningen blev massarresteringar av butiksägare och statligt verkställda prissänkningar på 60 procent. Nicolás Maduro, kronprinsen efter bortgångne Hugo Chávez, hävdar att ”borgerliga parasiter”, i maskopi med Washington, för ett ekonomiskt krig mot Venezuela.
Att den bolivariska regimen vill skifta fokus från den verkliga förklaringen bakom höga priser – en drygt 50-procentig (!) inflation – inför lokalvalen den åttonde december ligger förmodligen närmare sanningen.
De drastiska åtgärderna har fått konsekvensen att tusentals flockas kring landets elektronikkedjor för regelrätta plundringar. Kaos råder i större städer såsom Caracas, Maracaibo och Valencia.
I förrgår gavs presidenten dessutom mer eller mindre oinskränkt makt under ett års tid. Maduro kan därmed genomföra omfattande förändringar utan att behöva konsultera parlamentet. Samtidigt är läget i landet på många sätt kritiskt. Det råder kronisk brist på basvaror, kriminaliteten är hög och elavbrott är vanligt förekommande.
När Hugo Chávez för första gången valdes till president i Venezuela år 1998 hyllades han inom stora delar av världens vänster. Tolv år senare har entusiasmen bytts mot besvikelse och frustration över en regim som urholkat demokratin, tystat fackföreningar och hotat press och meningsmotståndare. Revolutionens friska virvlar från 1998 har blivit stagnation liknande den i Östeuropa under sovjetblockets sönderfall.
Viktiga sociala reformer inom utbildning och välfärd har överskuggats av strypta medborgerliga fri- och rättigheter. Landets största fackföreningsrörelse, CTV, har förföljts ända sedan Chávez kom till makten. Dess tidigare ordförande tvingades till och med fly till Peru efter systematiska trakasserier.
Åtstramningen skedde steg för steg.
När journalisternas frågor blev för obekväma begränsades yttrandefrihet. När den politiska oppositionen blev för kritisk begränsades mötesfriheten samtidigt som socialdemokrater och liberaler förföljdes och fängslades. När demokratiaktivister, med rätta, vände sig emot regimens brott mot de mänskliga rättigheterna förbjöds flera organisationer och unga människor torterades av säkerhetspolis.
Hur länge ska den svenska vänsterns kärlekssaga med regimens populistiska dimridåer vara?
Historien kryllar av exempel på hur regimer under radikala paroller rest auktoritära murar runt maktens centrum. Alltför ofta hyllas länder för sociala framsteg, medan mindre smickrande drag skuffas undan. Synsättet är farligt. Progressiva reformer får aldrig stå i motsats till rättigheter – demokratin aldrig villkoras godtyckligt. Brasilien och Paraguay är positiva exempel på iögonfallande sociala reformprojekt som kombineras med garanterade mänskliga rättigheter. Makt måste tåla granskning och motstånd. Hoppen från Venezuelas bolivariska projekt har för länge sedan svikits och befolkningen betalar priset. Är det inte dags att genomskåda illusionen?
Följ Dagens Arena på Facebook och Twitter, och prenumerera på vårt nyhetsbrev för att ta del av granskande journalistik, nyheter, opinion och fördjupning.
