Demokrati bortom nationalstaten

20 år efter EU-omröstningen krävs att vi återvinner Europatankens ursprungliga löfte om demokrati bortom nationalstaten.

I dag är det svårt att föreställa sig ett Sverige utanför den Europeiska unionen. Men när svenska folket röstade om ett medlemskap för 20 år sedan rasade en infekterad debatt om inträdets hot och löften. Ja-sidan lovade fred och ekonomisk blomstring. Nej-sidan hotade med att demokratin skulle urholkas och besluten flyttas fjärran från medborgarna.

Verkligheten landade någonstans däremellan.

Då var EU en angelägenhet för Västeuropa – i dag omfattar unionen större delen av det forna Östblocket. Då var EU till större delen ett handelssamarbete av mellanstatlig karaktär. I dag delar många medlemsstater valuta och nya fördrag har skiftat beslutsfattandets form och innehåll. Då var Fort Europa ännu en luddig abstraktion – i dag är det på många sätt en verklighet.

För dagens anhängare av ett mer gränslöst politiskt och ekonomiskt samarbete är det lätt att bli desillusionerad. Storbritannien tycks stå på tröskeln till att lämna EU, samtidigt som problemen hopar sig.

Alltför många beslut fattas bakom lyckta dörrar, bortom medborgarnas granskande blickar. Klyftan mellan de som fattar besluten och de som berörs av dem är för stor. Det är också uppenbart att EU saknar verktyg för att hantera ekonomiska kriser. En övertro på penningpolitiken, främst räntenivån, har förvärrat situationen. Att var tionde EU-medborgare – och var fjärde ung – är arbetslös visar med all önskvärd tydlighet att det krävs finanspolitik för att vända utvecklingen.

Men krisens karaktär visar också styrkan i samarbetstanken. Greklands, Spaniens och Rumäniens öde angår i allra högsta grad Sverige. Den fria rörligheten gör det nämligen omöjligt att blunda för de europeiska klassklyftornas synligaste gestalt: Tiggaren.

När Altiero Spinelli, en av förgrundsgestalterna till det europeiska samarbetet, formulerade sin vision i det kända Ventotenemanifestet 1941 drog han upp nya konfliktlinjer. Han förutspådde att 1900-talets stora strid skulle stå mellan grupper som nöjde sig med att vinna val i enskilda länder – ”som omedvetet spelar reaktionärer i händerna” – och de som såg nationell makt som ett ”instrument för gränslös solidaritet”.

Spinellis rader rymmer det viktigaste fröet till en radikal och visionär EU-debatt. Krisen är det yttersta uttrycket för att klasslinjerna överskrider nationsgränserna. Det är inte – som Spinelli drömde om – politiken som globaliserats, snarast kapitalismen. Vår tids europeiska sår är ett rop på idéer och reformer som tar avstamp i Europatankens ursprungliga löfte om demokrati bortom nationalstaten. Liksom ett bevis för att bägge sidorna i 1994 års folkomröstning, på sitt sätt, fick rätt.