Det är inte svårt att förstå varför Jan Björklund krumbuktar sig.

Det svänger lite hit och dit i svensk politik just nu. Och allra mest svänger det om Jan Björklund.

Hårt ansatt av partiets interna turbulens kring Birgitta Ohlsson vinner han definitivt tävlingen »årets politiska popcornmaskin«. Om den funnes. Björklund levererar tvärsäkra besked som efterföljs av andra lika tvärsäkra besked. Som inte sällan strider mot varandra. I botten ligger den politiska och existentiella ångest som Sverigedemokraterna skapar bland politiker i allmänhet och inom alliansen i synnerhet.

Häromveckan lanserande Björklund exempelvis idén att Stefan Löfven borde bjuda in Sverigedemokraterna till förhandlingar. Dagen efter poängterade han att om de rödgröna blev större än alliansen så skulle Stefan Löfven kunna regera vidare. Och omvänt om alliansen blev större så skulle det bli regeringsskifte. Han ville kort sagt inte regera med stöd av SD.

Allt detta ligger i linje med alliansens policy inför och efter valet 2014. Den sattes formellt på pränt i Decemberöverenskommelsen (DÖ) efter att SD fällt den socialdemokratiska budgeten hösten 2014. Men DÖ är numera död och begraven. Många moderater och kristdemokrater vill hålla öppet för att regera med stöd av SD även om de rödgröna skulle få fler mandat. Medan Centerpartiet och Liberalerna har mer eller mindre tydligt markerat mot den idén. Hittills. Var detta landar är svårt att säga.

Vi kan konstatera att SD i en rad frågor inordnat sig i det borgerliga blocket. Samtidigt som Kristdemokraterna och även Moderaterna i fråga om invandring och integration tagit stora steg åt SD:s håll. Och Björklunds kravliberalism uppskattas av Jimmie Åkesson. Men sedan kommer den ena SD-skandalen efter den andra. Är det inte Egor Putilov så läcks en förfärlig film där partiets ekonomisk-politiske talespersonen Oscar Sjöström »skämtar« om nazister. Där även partiets gruppledare i riksdagen Mattias Karlsson skymtar, lyssnar och ler. Inte konstigt att Jan Björklund nu markerar skarpt mot Sverigedemokraterna. Gott så.

Men samtidigt finner de borgerliga partierna tanken på att låta Socialdemokraterna och Miljöpartiet regera vidare också synnerligen plågsam. Så vad gör Jan Björklund? Jo, han levererar ett »generöst« erbjudande. Han öppnar för ett blocköverskridande samarbete. Det skapar förstås rubriker. Och låter ju bra. Men sedan visar det sig att detta erbjudande bara gäller om de rödgröna blir större än alliansen. Han tänker sig en samlingsregering bestående av Socialdemokraterna och alliansen. Uppenbarligen ledd av Moderaterna. Erbjudandet gäller dock inte om allianspartierna blir större än de rödgröna. Då ska alliansen regera vidare på egen hand.

Tankegången utgår från att Björklund likställer SD och Vänsterpartiet. Man kan ha många synpunkter på Vänsterpartiet och inte minst partiets problematiska historia. Vilket jag har. Men att jämföra V och SD är inte seriöst. V har accepterat demokratins spelregler och de mänskliga rättigheterna. Vilket man inte men någon slags entydighet kan säga om SD. Tvärtom.

Björklunds senaste utspel kom samma dag som det uppdagades att SD:s riksdagsledamot Anna Hagwall skrivit en öppet antisemitisk motion till riksdagen. Apropå Bonniers skriver hon att ingen familj eller »etnisk grupp« bör kunna äga mer än fem procent av media. Partiet har under senare år fokuserat på sitt motstånd mot islam och muslimer. Men det handlar egentligen inte om någon enskild etnisk grupp utan om motståndet mot det mångkulturella samhället som princip. Förra året intervjuades partisekreterare Richard Jomshof i Expressen. Han såg inte något problem med synagogor och judiska skolor i Sverige eftersom »den judiska gruppen är så pass liten«. Han förklarade vidare »Hade vi bara haft 20 000 muslimer här hade jag antagligen inte tyckt att det var ett problem heller.«

Man förstår – kort sagt – varför Liberalernas partiledare krumbuktar sig. Och slänger sig mellan olika positioner. Hit och dit. Fram och tillbaka. Som så ofta i politiska sammanhang handlar det om att principerna kolliderar med den eviga viljan till makt.