När rösterna är räknade på valnatten kan det politiska läget mycket väl bli komplicerat. Det är inte omöjligt att Fredrik Reinfeldt kan komma att regera vidare med indirekt stöd från Sverigedemokraterna.

I en alltjämt sommarsömning valrörelse grasserar en farlig tankefigur. Det kan bli rörigt efter valet, men Sveriges näste statsminister heter Stefan Löfven. Frågan är bara om Löfven får ett majoritetsunderlag i riksdagen eller inte, samt och om det blir två, tre eller möjligen fyra partier i den nya regeringen.

För det blåser ju kraftiga vänstervindar och hur du än röstar blir Löfven statsminister. Eller?

I går kom en väljarbarometer från Novus/TV4. Skillnaden mellan blocken blir mindre. M och SD återhämtar sig lite. S minskar för fjärde månaden i rad.

De rödgröna har alltjämt ett betydande övertag – 49 procent jämfört med 38,5 för alliansen – men de tre borgerliga ”dvärgarna” klarar spärren. FI får 2,6 och SD ligger på 8,8 procent.

Valrörelsen lär innebära att borgerliga sympatisörer mobiliseras något. Det tråkiga skyttegravskriget i partipolitikens mitt kan medföra att FI och SD vinner någon procentenhet ytterligare. I övrigt är bara en viss omfördelning av styrkeförhållandena inom blocken att vänta.

Resultatet kan bli att de rödgröna, trots åtta år med Reinfeldt, samlar ihop runt 47 procent. S får 30 procent, MP runt 9 och V runt 8. FI spurtar hyggligt men hamnar under spärren. Alliansen får runt 40 procent och SD runt 10. Vad kommer att hända?

Under mandatperioden har många, inklusive undertecknad, uppfattat att det finns ett gentlemen’s agreement mellan de etablerade partierna. Det block som blir störst bildar regering, oavsett om blocket uppnår majoritet. Hållningen manifesterades när Reinfeldt talade om att isolera SD i Almedalen 2013. ”Vi är beredda att släppa fram en rödgrön regering om den är större än våra fyra partier”, sa Reinfeldt. Statsministern fick välförtjänt beröm för sin tydliga markering.

Om valresultatet i exemplet ovan blir verklighet kan Reinfeldt välja att avgå självmant. Annars medför den nya grundlagen att det per automatik blir en omröstning i riksdagen som avgör om statsministern har tillräckligt stöd. Omröstningen ska ske inom två veckor. Vad som händer därefter är ytterst oklart.

En tolkning av Reinfeldts ”löfte” är att han bara tolererar en ny regering som bygger på fler mandat än vad alliansen får. Om S och MP inte ensamma blir större än alliansen krävs därför förhandlingar med V – som har ett förbud mot vinster i välfärden som krav för att sätta sig i en regering med Löfven. Att S kan hitta en partner på andra sidan blockgränsen (läs: drömmar om socialliberalt partiledarbyte i FP) är osannolikt på kort sikt.

Om Löfven misslyckas med att bilda regering går bollen tillbaka till Reinfeldts planhalva. Kanske kan Reinfeldt hänvisa till att ingen konservativ regeringschef i Europa har markerat mot extremhögern lika tydligt som han. Kanske kan han hänvisa till samarbetet med MP i migrationsfrågor under den gångna mandatperioden, samt framhålla att SD självfallet ska isoleras i dessa frågor även fortsättningsvis. Kanske kan han hänvisa till att Löfven fick chansen, men att S-partiledaren var oförberedd och inte fick ihop en regering med både MP och V. Och nu måste landet regeras. Under ett valår ska en ny budget presenteras senast 15 november. Vad händer då?

När riksdagen tar ställning till talmannens förslag om ny statsminister fordras inte någon uttrycklig majoritet för förslaget. Bara om hälften av riksdagens ledamöter, 175 stycken, röstar mot förslaget är det förkastat. Annars kan Reinfeldt i vårt teoretiska exempel inleda en historisk, tredje mandatperiod – som dock skulle präglas av en monumental skillnad jämfört med tidigare. I den politiska vardagen, från riksdagens budgetarbete till minsta skrivelse, är regeringen mindre än oppositionen – och därmed än mer beroende av Jimmie Åkesson.

Frågorna till Sveriges statsminister, som bara kan besvaras med ja eller nej, är därmed tre.

1. Gäller den mycket hedervärda deklarationen från Almedalen 2013 om att största block bildar regering?

2. I så fall: Gäller ”löftet” även en S-MP-regering som har färre mandat än alliansen?

3. Grundlagsändringen innebär att en ny regering måste klara en omröstning i riksdagen. Kan Reinfeldt – men även Björklund, Lööf och Hägglund – efter en tid med parlamentarisk röra tänka sig att med indirekt stöd av Sverigedemokraterna bilda en tredje alliansregering som är mindre än de rödgröna? (Även nedlagda SD-röster räknas i praktiken som ja-röster i en votering om en ny regering).

Rödgröna sympatisörer bör rulla ihop måttbanden. Ännu är det inte dags att mäta gardiner till rummen i Rosenbad. Och i går avslöjades att en SD-politiker i Västervik har skrivit på Facebook att ”han har jagat en ’neger’ upp i ett träd, men att det var för mörkt för att se honom”.

Som sagt: Reinfeldts deklaration i Almedalen 2013 och ambitionen att isolera SD är hedervärd och berömvärd. Men det är inte osannolikt att vi får en parlamentarisk situation där partiet som härbärgerar rasisten i Västervik får en avgörande roll vid en regeringsbildning.

Det är djupt obehagligt och måste diskuteras.

Eric Sundström, politisk chefredaktör Dagens Arena