Essä Du vet hur det är när någon stänger av spisfläkten och helt plötsligt blir det en skön tystnad. Du kanske inte tänkte på att den var på innan, men när den stängs av så märker du det. På psykologispråk kallas detta för habituering. Att vi vänjer oss vid saker.

På Wikipedia går att det att läsa att det är den enklaste formen av inlärning. Vi delar den förmågan med nästan alla andra djur. Och det är en förklaring till att vi kan leva mitt i en klimatkris och inte tänka särskilt mycket på den. Men olika människor habituerar olika mycket.

I den nyligen utkomna boken Det är tropiska nätter nu av Anna Dahlqvist  (Atlas) har huvudpersonen Clara mycket svårt att habitueras in i normaliteten. Hon lider och klarar inte av det som kallas ett normalt liv när hon upplever den varma sommaren, läser rubrikerna om vattenbrist, nödslakt av djur och värmerekord. Hon skriver in sig själv på en psykiatrisk avdelning för att försöka bli frisk. Men så länge världen ser ut som den gör går det inte att bli frisk. Till skillnad från annan ångest, som oftast inte är rationell, finns det ett reellt och mycket konkret hot som inte försvinner bara för att vi lär oss hantera det. I klimatfrågan är det en hårfin skillnad mellan galenskap och sund reaktion på en osund situation.

 

Många av clifi-böckerna som kommit ut de senaste åren handlar just om någon som får nog. Som inser att allt tomt prat inte leder någon vart och att ingen gör det som krävs. De tar saken i egna händer. Så också i Det är tropiska nätter nu. Det blir ibland en hjältesaga, ibland berättelsen om en terrorists uppvaknande. Hur tolkningen blir ligger i framtiden. Segraren skriver historien och där Business as Usual vinner så är det terrorism. Där vi ställer om samhället blir de avantgardet som gick först och offrade något hjältar.

Clara lämnar familj och psykiatrin och gör det som hon tror på. Hon börjar aktivera sig, först i demonstrationer och vägblockader, men eftersom hon inte upplever att det ger effekt hittar hon andra aktivister på nätet som delar hennes känsla av vad som krävs. Clara lämnar familjen i all hemlighet uppslukad av idén på att göra skillnad, för sitt barns skull, men kanske mest för att kunna leva med sig själv.
Hon kände sig ensam i att ta problemen på allvar, men i och med att hon träffade andra som också agerade och så kunde hon få viss sinnesro. Och hon gjorde något som var större än henne själv. Hon blev en del av något annat.

Att vara med och göra skillnad, att tillsammans med andra agera för att frågan är faktiskt det som i verkligheten också ger bäst effekt när det kommer till klimatångest. Det är ett sätt att ta kontroll över en situation där det känns som våra handlingsalternativ är begränsade. Ångesten försvinner inte när du lär dig mer om det är bäst att äta närproducerat eller ekologiskt, eller när du funderar över dina egna vardagsval. Den försvinner i det vi gör tillsammans.

 

De gånger jag känner mest hopp om framtiden är när jag känner att jag är med och skapar den.

 

I boken Klimatpsykologi av Kali Andersson, Frida Hylander och Kata Nylén beskriver de hur just det kollektiva agerandet ger bäst psykologisk effekt samtidigt som det ger störst samhällspåverkan. Det handlar om att förändra strukturer eftersom det ger långsiktiga effekter. De individuella beteendena kommer efter. Men det är oftast där vi fastnar eftersom vi lärt oss att alla problem kan lösas med någon form av konsumtion.

De gånger jag känner mest hopp om framtiden är de gånger jag känner att jag är med och skapar den. När jag tillsammans med andra agerar för ett gemensamt mål. Idag handlar det oftast om att stoppa en utveckling som går åt fel håll. Nu under kriget i Ukraina är det tydligt hur oron sprider sig i samhället. Det finns mer än klimathot att känna ångest inför. Helt framtiden kan verka som ett mörkt mål. En del försöker döva oron med att preppa. Sedan Rysslands invasion av Ukraina har preppingsidor på Facebook ökat markant. Det är ett sätt att försöka ta kontroll över situationen, att göra något. Men när det sker individuellt så fungerar det inte, kollektiv prepping skulle kunna vara ett bättre steg för att känna sig trygg.
För precis som Clara kände sig isolerad i sin klimatångest är det lätt att känna oro, rädsla och vanmakt när man känner sig ensam, oavsett om man är med någon andra människor.

Det är något vackert i hur Dahlqvist skildrar gemenskapen i aktivismen. Det är något jag känner igen. De flyktiga banden mellan människor som gett sig in på något som snabbt bli starka så de känns som familj. Bara för att upplösas när aktionen är över. Jag drar mig minnes en text av Ann Enander, professor emerita i ledarskap vid Försvarshögskolan, om gemenskap i krissituationer där det benämns som Swift trust. Jag tror de flesta kan känna igen känslan som uppstår på korta läger i ungdomen där vi ”aldrig skulle förlora kontakten” (det gjorde vi). Men där och då var det på liv och död.

Det är inte en slump att den här typen av böcker kommer just nu. De fyller en viktig funktion. Dels speglar fiktionen de rädslor som finns i samhället, dels kan de komma att beskriva hur ett förändrat klimat känns. De torra rapporterna från IPCC måste konkretiseras för att förstås. Vi kan förstå allvaret, men för att börja agera underlättar det att veta hur det känns.

Och när det inte känns på samma sätt är det lättare att vänja sig. Plötsliga händelser får oss lättare att förstå allvaret. Som den varma sommaren 2018. Eller kriget som pågår nu som helt plötsligt fått upp intresset för att förbereda sig själv för att det värsta kan ske.
Vi får bara hoppas att de andra kriserna som vi lever i inte glöms bort. Och att vi är uppmärksamma på det ”nya normala”. På en värld som är på ett sluttande plan mot en avgrund.